Mammas socialdemokrati är död
Glöm ”åt var och en efter behov” – ”det ska löna sig att arbeta” är den nya parollen. Men de ”gamla” sossarna dog inte med Mona Sahlins avgång. Partiets kamp för arbetarnas materiella standardhöjning var ironiskt nog också början på slutet, skriver Lasse Ekstrand.
Kommentar
Socialdemokraterna
Socialdemokratin är död. Det vill säga den socialdemokrati som min saliga mor, dotter till en rörslipare och uppvuxen på Bruket i Sandviken, med tiden oavlönad vice ordförande i kvinnoklubben, försvarade med näbbar och klor. In i det sista, även om benen knappt bar och hon var trött och sjuk, var det ett måste för henne att gå i första maj-tågen, vars led efterhand blev allt glesare och genomsnittsåldern på de marscherande allt högre. Men det var en hederssak för min mor att ansluta sig, om det så regnade småspik eller yrde snö. Annars svek man Rörelsen och något värre fanns inte.
Hon var av den gamla stammen, uppskattade att Aina Erlander lämnade tillbaka pennor som det stod ”Tillhör Statsverket” på. Det var en symbolisk gest. Man skor sig inte på det allmännas bekostnad. Man har principer. De behöver inte försvaras. Det bara är så.
Man har inget ”fuffens” för sig, som mamma uttryckte det. Och att ”göra en pudel” visste hon inte vad det var. De politiska ledarna var ett föredöme, något att se upp till och respektera, de var liksom ”finare”. Den myglande kommunalpamp som gestaltas i SVT-serien Starke man skulle mamma inte ha gillat. Inte heller en genom sina lukrativa uppdrag mycket högavlönad Wanja Lundby-Wedin. Trots att hon var kvinna och mamma alltid ville att kvinnorna skulle ”komma fram”.
För mamma var socialdemokratin något betydligt mer än ett politiskt parti, mer än en folkrörelse. Den var ett mentalt tillstånd som genomsyrade den strävsamma vardagen i Sandviken, gjorde verkligheten förståelig och självklar. Såsom journalisten Macke Nilsson och sociologen Jan Lindhagen, själva socialdemokrater på vänsterkanten, träffande beskrev det i miniklassikern Hotet mot arbetarrörelsen. Den förtjänar att läsas än i dag.
I brukssamhällena, typ Sandviken, genomsyrade socialdemokratin vardagen. Den fanns där i livets alla skeden, från födelse till död, i arbete och fritid. Man var med i facket (därigenom kollektivansluten till S), handlade på Konsum och grävdes ned av Fonus. Man läste Arbetarbladet. När min syster tog hem en snubbe, en brukstjänsteman som läste Expressen – borgarpressen – blev mamma inte glad.
Man levde så att säga ”socialdemokratiskt”. Diskursen tillhörde socialdemokratin, skulle Foucault ha sagt. Den saknade konkurrenter, ägde monopolistisk hegemoni.
Redan 1970 noterade Nilsson och Lindhagen i nämnda bok var hoten mot socialdemokratin fanns: i en kapitalistiskt styrd samhällsutveckling som genererade förändrade värderingar och livsstilar som inte gynnade samma socialdemokrati. Socialdemokraterna skapade så tillvida ett ”monster”, ett materiellt högtstående samhälle där socialdemokratin blev den verkliga förloraren, utan att inse det själv. Man grävde sin egen grav. Man var framgångsrik och därmed självstympande, historiens bistra ironi.
Lindhagen och Nilsson förutsåg att vardagen skulle komma att avpolitiseras, de använde inte termen förborgerligande som andra arbetarrörelseforskare har gjort. De anslöt sig heller inte till marxistiska konspirationsteorier, om de köpta ledarna, förrädarna. Saken var värre än så.
Nu röstar den traditionella arbetarklassen, det lilla som är kvar av den, på det ”nya arbetarpartiet” (eller på Åkesson och kompani). Det innebär lite mer i plånboken varje månad, högre privat standard. Och solidaritet är ett obsolet ord, man känner sig inte bekväm med det, det har ingen mening i den ”avsocialdemokratiserade” vardagen, det konsumistiskt impregnerade livet efter brukssamhället.
Var och en är sig själv närmast, varför hålla ”bidragsmissbrukarna” under armarna? Den som icke arbetar skall icke äta. De gamla parollerna, hur dammiga de än kan tyckas, är mer aktuella än någonsin.
Socialdemokratin, som mamma kände den, dog inte med utförsäljaren, nuvarande konsulten och näringslivslobbyisten Göran Persson. Inte heller med den intellektuellt inte särskilt välutrustade Mona Sahlin. Den var redan död när hon, med tårar i ögonen, höll sitt ideologiskt nedrustade avskedstal och förkunnade som sitt testamente: ”Det skall löna sig att arbeta.”
Mer hade hon inte att tillägga. Inget försök till djupare analys, ingen ny berättelse. Den sista spiken i den röda kistan.
