Det är rätt att göra uppror! löd den uppfordrande uppmaningen den röda våren 1968, när kraftiga vänstervindar blåste genom det medeltida universitetets korridorer. I dagens näringslivsanpassade högskola är det däremot snöd anpassning som påbjuds. Kunskapen förväntas vara 'nyttig', inte samhällskritisk. Inget flum! Man studerar, inte för att förändra samhället, utan för att göra karriär inom det och tjäna det. Studierna förväntas höja ens 'anställningsbarhet', för att prata samtida mumbojumbo. Den vägledande, retoriska frågan kunde hämtas från Peter Tillbergs tavla: 'Blir du lönsam lille vän?'

Fyrtio år har gått. Den förhärskande myten om 1968 - kanske mer ett laddat fenomen än ett bestämt år - går i fördömandets tecken. Och i en psykologiserande riktning: borgarungar, företrädesvis, lekte revolution och gjorde föräldrauppror för att sedan, efter att ha tagit sitt förnuft till fånga, återvända till fadershuset: Janne Scherman, Robert Aschberg, Peppe Engberg och andra nutida mediekändisar i etablissemangets sold. Bankdirektörer som Klas Eklund och andra med bakgrund inom 'bokstavsvänstern': SKP, KPML, APK, FK med flera.
1968 utgjorde enligt samma myt de rabiata tokstollarnas högtidsstund: Rebellrörelsen med planerade avrättningar av avfällingar, dogmatism och sekterism påstås ha varit utmärkande, liksom intolerans och åsiktsförföljelse.
Göran Skytte, som en gång i veckan agerar välavlönad pajas på Svenskans ledarsida, älskar att utmåla den tiden, när han själv var vänster, som just tokeriets och tesrabblandets tid. Hans gisslande och ältande har länge varit blott patetiskt.

Att baktala -68 är den politiskt korrekta hållningen bland dem som var med när det begav sig. Det hör till att man ska tillstå att man var med, märk väl i ungdomlig förvillelse. Men att man sedan länge har tagit avstånd, efter att ha kommit till sans. Positionen är inte särskilt intellektuellt anständig. Det är som om det handlade om en sjukdom eller åkomma, som man tillfrisknade ifrån. Ett annat uttryck för detta är opportunism, vändandet av kappan efter vinden.
Jag är ganska unik bland min generationskamrater. Jag har inte gjort en helomvändning och gått åt höger, inte klätt mig i säck och aska, tagit avstånd och fördömt. Varför skulle jag göra det? Det finns ett stolt arv från -68 att förvalta. Jag vägrar medverka till att det förskingras.
1968 och 2008 markerar tes och antites när det gäller utvecklingen inom universitetsvärlden. Från visionen om det kritiska och autonoma universitetet till det i praktiken förflackade och prostituerade. Från integritet till hållningslöshet.
Uppsala universitet 1968 - en härlig tid! En antiauktoritär, intellektuellt stimulerande tid, där ingenting hölls för oantastligt av det som lärdes ut i föreläsningssalarna. Allt gick att diskutera och ifrågasätta, det kritiska perspektivet på kunskapsförmedlingen var givet, atmosfären sjudande och intensiv. Vänsterstudenterna var mer pålästa än föreläsarna och utgjorde därför en mardröm för de senare.

Avancerade författare lästes, vid sidan av kurslitteraturen: Marcuse, Horkheimer, Adorno, Sartre, Lukács. Nu för tiden läser studenterna enbart kurslitteratur - i bästa fall. Och försöker ta sig igenom studierna så fort och enkelt som det över huvud taget går. Intellektuell lättja är bara förnamnet.
Orsakerna till vänstervridningen var flerfaldiga. Plötsligt var tiden mogen för ett revolterande: den stora efterkrigskullen - fyrtiotalisterna - förvandlade elituniversitetet till ett massdito, proletariseringen av akademikerna började anas. Välfärdssamhällets andliga tomhet och baksida (den stora gruvstrejken på LKAB var bara något år borta) lyste igenom och imperialismen visade sitt rätta slaktaransikte, med USA:s angreppskrig i Vietnam.

Oavsett den sociologiska och politiska bakgrunden till -68 är det mest intressant att jämföra det intellektuella klimatet inom högskolevärlden i dag med hur det var då. Det utfaller alltså till det förflutnas fördel. Det är inte att romantisera. Det var en det kritiska tänkandets, reflekterandets och diskuterandets tid. Avarterna som förvisso förekom var inte huvudsak. De speglar inte det väsentliga, friska, i sextioåttaandan. Arvet.
Jag minns den tyske studentledaren Rudi Dutschke - hatad av den reaktionära Springerpressen, nedskjuten på Kurfürstendamm våren 1968 av en förvirrad läsare av just Springers hetsande tidningar - som från filosofen Ernst Bloch hade hämtat och inspirerats av teorin om 'upprätt gång'. En teori med rötter i upplysningen och hos Kant. En teori om människans befrielse genom eget tänkande, eftersom vår befrielse bara kan vara vårt eget verk. (En parafras på Marx tes om att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.) Den sig själv bildande och ifrågasättande, sig själv därmed bemyndigande, människan går upprätt, och endast hon.

För mig handlar 1968 om just detta. Vägran att bara falla in i ledet, hungern att skaffa sig redskapen för att subjektgöra sig själv, bli autentisk, och därmed ta ett verkligt samhällsansvar som gagnar utveckling och demokrati. Ljusår från dagens enfald och krypande för makten.
'Samtiden är onödig', skrev Jan Myrdal polemiskt en gång. Bäst förvaltas arvet från -68 av rörelser utanför universitetet. Alla de som i olika utomparlamentiska former försöker göra sin röster hörda och inte bara finner sig i sakernas tillstånd, inte bara accepterar den eländiga samtiden. Så länge de finns, lever sextioåttaandan. Någon ny vänstervåg på universitetet lär jag inte få uppleva under min livstid. Glädjen över att ha fått uppleva -68 kan dock ingen ta ifrån mig.
Och det är fortfarande rätt att göra uppror!