En arbetarintellektuell har gått bort
Harry 'Castro' Isaksson är död. Lasse Ekstrand minns en revolutionär berättare som alltid hade glimten i ögat. En arbetarkämpe från en annan tid, rasande mot såväl kapitalister som förrädare inom arbetarpartiet.
Harry 'Castro' Isaksson är död, han blev åttio år gammal. En livet igenom brinnande kommunist och revolutionär kämpe. En gång levande legend uppe i malmfälten. En arbetarintellektuell av en icke längre existerande sort. Självlärd. Ständigt läsande, framför allt på jobbet, med basarnas goda minne eftersom de inte vågade något annat. Han fick vara ifred med sitt bildningsprojekt. En folktalare och berättare av Guds nåde. Alltid frikostigt bjudande på sig själv, med ett mått av självironi.
Den stora gruvstrejken 1969-70 - som punkterade myten om det konfliktbefriade klassamarbetsparadiset Sverige - gjorde strejkledarna till idoler bland dåtidens rödskägg. Bland dem Anders Ehnmark och Annika Hagström som blev personliga vänner med Harry Isaksson och porträtterade honom kärleksfullt. Hängivna vänstermänniskor från hela Europa vallfärdade till Malmberget och Kiruna, satt andäktiga vid Harry Isakssons och Elof Luspas - en annan legend däruppe - fötter och söp in vartenda ord. De idoliserade var inte alldeles lätta att förstå när de fick upp farten; rörde sig med begrepp och analyser som inte var glasklara förutom på en punkt: den politiska.
Stort och oförlåtligt var socialdemokratins och LO:s svek mot arbetarklassen. Den vilda strejken i gruvfälten riktade sig, icke att förglömma, mot ett statligt bolag, LKAB, och dess arbetarfientliga ledningsfilosofi som syftade till att skapa fullkomligt odrägliga och oacceptabla förhållanden nere i orterna. Gruvorna var tickande bomber som bara väntade på att explodera i form av en strejk.
När den väl kom så bars den av ett enormt folkligt stöd, som om den symboliserade gräsrötternas förbittrade uppror mot sosseöverhet och avlägsna LO-pampar. Pengar strömmade in från hela landet till strejkfonden. Städerskor och tidningsutbärare tog av sina sista slantar för att stödja de strejkande. (Men när de kårhusockuperande studenterna i Stockholm bad om ett bidrag, uppmanades de att gå hem och läsa läxorna... Gruvarbetarna fann tilltaget löjligt och studenterna bortskämda.)
Jag kände Harry en gång i tiden, när det fortfarande kändes som om detta land gick att förändra i radikal riktning. Jag minns långa vinterkvällar under klar stjärnhimmel uppe i Puoltikasvaara, norr om Gällivare, liksom vid världens ände, där de gästfria makarna Luspa bodde. Timmar med heta diskussioner, när ingen lade band på sig och var fin i kanten; ordentliga glas med vargtass, renkött som tilltugg. Minns midsommarfirande på en nöjesplats utanför Borlänge, tillsammans med Harry och skådespelare från Tältprojektet, den sommaren de var på turné. Hela tiden föreläste Harry, skrockade gott och njöt av våra ibland nästan chockade reaktioner. Han var hisnande slagfärdig och oförutsägbar.
Harry Isaksson hade alltid glimten i ögat, även om de fräna utläggningarna handlade om nödvändig blodig klasskamp och föraktligt sossesvek. Han var så förbaskat rolig att lyssna på, en underhållare i Sven Stolpes och Gunnar Adler-Karlssons klass.
Jag lyfter på kepsen för Harry. De bland oss som gör verklig skillnad går bort. Vi andra blir kvar, tillsammans hukande i konformitetens tryckande tystnad. Jag hör Harry, medan han stryker över sitt långa yviga skägg, ivrigt deklarera på sin karakteristiska norrbottniska: 'Socialdemokratin är arbetarens värsta fiende.' Och jag som trodde att det var kapitalisterna...