Fria.Nu

Hotfullt eko av blodsbestänkt historia

Som rubrik på den femte Berlinbiennalen för samtidskonst, som pågår till den 15 juni, har man valt When things cast no shadow. Det är frestande att uppfatta det ironiskt. Om det är någonstans där det kastas skuggor, framför allt från det förflutna, både det nära och det inte så nära, är det väl i Berlin?

Ta den för biennalen uppförda Skulpturenpark vid Kommandantenstraße–Neue Grünstraße, uppförd där muren tidigare gick, på ett brett tilltaget ingenmansland; en dödens zon för den som inte respekterade varningarna för överträdelse. Skuggorna faller från alla flyktförsök. Den absurda muren som delade en stad mitt itu skuggar, liksom de rivna vakttornen utrustade med starka strålkastare att rikta mot den egna befolkningen. Och så de osynliga skuggorna från dem som inte flydde eller ens fick tanken i hågen att försöka fly: anpasslingarna, de lojala DDR-medborgarna.

I skulpturparken finns den desperata flyktens osofistikerade hjälpmedel – men även skrivbord och stol som hämtade från ett kalt förhörsrum i Stasifängelset Hohenschönhausen. Som betingade det ena det andra.

Och ta minnesplattorna efter dem som deporterades till koncentrationslägren; nedsänkta små fyrkanter i gatan, svåra att upptäcka och man betrampar dem. De förföljda kastar sina skuggor än i dag. Och de totalitära samhällssystemen skuggar varandra. Efter nazismen kom realsocialismen, i väst marknadsfundamentalismen.

Några stenkast bort: Kochstraße omdöpt till Rudi-Dutschke-Straße, i skuggan av det väldiga Springerkomplexet, med reaktionära lögnpressar som går på högvarv dygnet runt. Här hetsades det mot Rudi – en förvirrad läsare tog till vapen och skadesköt studentledaren om morgonen den 11 april 1968. (Det förkortade hans liv, och attentatsmannen tog sedermera sitt liv i fängelset, kvävde sig själv.)

Såren från 1960- och 70-talens utomparlamentariska kamp och förblindade polisjakt är inte läkta: när gatan officiellt invigdes dök mumier till gamla Berlinbor upp och fördömde högljutt tilltaget att ge ett samhällets upprorsbarn en egen gata. Utan att visa respekt för Rudis närvarande, nu för tiden åldrade änka Gretschen. Den som sätter sig upp mot makten kan aldrig förlåtas av borgarna, inte ens postumt; graven skänker därvidlag ingen frid. När de känner sig provocerade tappar de välviljans leende mask och förvandlas till pöbel.

When things cast no shadow… I Berlin faller den blodsbestänkta tyska historiens skuggor långa.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

1968 var ingen åkomma

Medan många av hans generationskamrater har vänt kappan efter vinden vägrar Lasse Ekstrand, författare och lektor vid Högskolan i Gävle, medverka till att arvet från 1968 förskingras. För honom lever dess anda i allra högsta grad - det är fortfarande rätt att göra uppror.

Fria.Nu

Det latenta vemodets regissör

Regissören Aki Kaurismäki har i sina filmer skapat sitt eget Finland, ett svunnet och förlorat land som i grunden var ganska bra, men som förstördes av en profitjagande utveckling. Lasse Ekstrand har läst boken Aki om Kaurismäki.

André Gorz - en av de stora intellektuella

Den 24 september avled den politiska filosofen André Gorz, en av de stora intellektuella. Lasse Ekstrand påminner om medborgarlönsförespråkaren som enligt Sartre hade "Europas skarpaste hjärna".

En arbetarintellektuell har gått bort

Harry 'Castro' Isaksson är död. Lasse Ekstrand minns en revolutionär berättare som alltid hade glimten i ögat. En arbetarkämpe från en annan tid, rasande mot såväl kapitalister som förrädare inom arbetarpartiet.

© 2026 Stockholms Fria