KOMMENTAR

2010 års litteraturpristagare

Svenska akademien gav Nobels litteraturpris till författaren Mario Vargas Llosa och motiverade med orden ”för hans kartläggning av maktens strukturer”. Utan att förneka författarens litterära talanger kan jag inte annat än förvånas över Akademiens motivering då de tycks ha missat hans konsekventa attacker med rasistiska undertoner mot ursprungsfolken i Latinamerika.

Gång på gång när ursprungsfolken försökt få upprättelse och slut på 518 år av rasism, exploatering och plundring av sina territorier har Vargas Llosa antingen skriftligt eller muntligt reagerat och konsekvent tagit ställning – för makteliten.

Under de senaste trettio åren har ursprungsfolken i Latinamerika organiserat sig för att efter fem sekler av marginalisering och segregering ta del av demokratin och kämpa för sitt människovärde. Dessa rörelser har krävt respekt för sina mänskliga rättigheter, numera stadgade i bland annat FN:s Deklaration om ursprungsfolkens rättigheter från 2007. Mobiliseringen har lett till historiska framsteg för demokratiseringen av regionen.

I exempelvis Bolivia, ett land med 60 procent ursprungsfolk, har man lyckats rösta fram en indian som president för första gången på 500 år. I flera länder har ursprungsfolken lyckats påverka grundlagarna och ställt krav på att staterna ska respektera folkrätten, bland annat FN-organets ILO:s konvention 169 om ursprungsfolks rättigheter och FN:s deklaration från 2007.

Men Nobelpristagaren har konsekvent angripit ursprungsfolkens framsteg, som tydligen rubbar hans koloniala och rasistiska världsbild. Det kom tydligt till uttryck 2003 då han under ett internationellt forum i Colombia uttalade sig om ursprungsfolksrörelsen: ”... i dessa rörelser finns ett djupt störande element, som appellerar till de låga instinkter, de sämsta av individens instinkter, som misstänksamheten mot den andra, den som är annorlunda. I sådana fall stänger de sig inne i sig själva”, sa han.

Han beklagade även att Bolivia krävt att intäkter för gasexporten ska komma landets fattiga till del: ”förr eller senare kommer dessa krav dra oss ner till barbarin”. Vargas Llosas lojalitet med ländernas rika eliter och de transnationella företagen tycks ha hindrat honom från att ”kartlägga maktens strukturer” så att han missat att dagens barbariska jakt efter bland annat olja, mineraler och ädelträ drabbar ursprungsfolken med tvångsförflyttningar och miljöförstörelse, eftersom naturresurserna ofta finns i anslutning till ursprungsfolken territorium.

Vargas Llosa har även passionerat attackerat ursprungsfolkens kollektivistiska samhällsorganisering som han med rätta sett som ett av hindren för den fria skövlingens barbari: ”om vi vill uppnå utveckling och moral, måste vi bestämt bekämpa dessa knoppar av kollektivism”.

Hans uttalanden har väckt upprörda reaktioner från bland annat utskottet för ursprungsfolksfrågor i den ecuadorianska riksdagen och från ordföranden i ursprungsfolkens parlament på den amerikanska kontinenten. De menar att Vargas Llosa har en tydligt kolonialistisk syn som likställer ”utveckling” med en process där olja, gas, vatten, regnskog och andra naturresurser utvinns för att främst gynna eliterna i de latinamerikanska länderna och de transnationella företagen.

Man pekar på att en sådan syn härskat i Latinamerika under 500 år av kolonialisering och nykolonialisering och att det är denna syn som hindrat framväxten av en inkluderande demokratisk kultur i Latinamerika, där den kulturella mångfalden ses som en resurs och inte ett hinder för utveckling.

Det tycks som om Vargas Llosas privilegierade position som vit, man, överklass och europeisk ättling snarare har hindrat honom från att ”kartlägga makten”. Kanske är det till och med så att hans ideologiskt präglade författarskap har bidragit till att cementera en kolonial och rasistisk maktstruktur. Därför är det med stor nyfikenhet jag undrar på vilket sätt Svenska akademien menar att Vargas Llosa har ”kartlagt maktens strukturer”?

Quechuaindian, peruan och vice ordförande Latinamerikagrupperna