– Det känns som att vänta på sin egen avrättning, säger Khalad när vi ses på flyktingförvaret på måndagen.

Inne på Sagåsens förvar kommer Khalad in i besöksrummet med en bricka med plastmuggar på. Khalad är en av de hungerstrejkande irakier som riskerar att utvisas om två dagar. Han har grå mjukisbyxor och något utmattat i blicken. Ett vitt band är knutet runt hans panna. Ahmed, som tolkar intervjun mellan svenska och arabiska, får hålla i Khalad när han senare under intervjun ställer sig upp. Det är sjätte dagen som hungerstrejken pågår och Khalad blir väldigt trött av den. Dessutom har han en bakteriesjukdom i underlivet som plågar honom. Den fick han i somras när han levde på gatan i Malmö och livnärde sig på mat som han hittade ute.

– På gatan. Sova. Ja, det är sant, säger Khalad på svenska.

Men nu är det den närmsta framtiden som oroar honom mer än något annat. Hans vänner i Irak har berättat att det finns bilder uppklistrade på honom i hans hemstad. Han har stämplats som en ”otrogen” mot islam. Och efter att Khalad kom till Sverige mördades både hans bror och hans mamma i Irak, efter att hans vänner hade publicerat politiska artiklar som Khalad hade skrivit.

Hoten började när Khalad gick med i kommunistpartiet. Det partiet stämde bäst överens med hans tankar, säger han via tolken och nämner ord som jämlikhet, demokrati och självbestämmande. Men hans politiska engagemang var inget som sågs på med blida ögon av olika islamistiska beväpnade grupper.

– Alla måste vara muslimer, tänka enligt de traditionella muslimska värderingarna och det håller jag inte med om, säger Khalad och fortsätter:

– Mina föräldrar växte upp med muslimska värderingar men det är inte min religion.

Har du någon religion?

– Nej. Ingen.

Khalad började skriva politiska artiklar i olika tidningar och hoten blev allt grövre. En dag torterades han oavbrutet i sex timmar av en milisgrupp med kopplingar till Dawapartiet. Khalad drar upp tröjan och visar ett mörkt märke på ryggen. Det kommer från ett järnrör som de slog honom med.

– Här också, säger han och drar ner byxorna så att jag kan se.

På låret finns ett långt ärr, från en kniv. ”Ser vi dig i det här området igen så dödar vi dig”, sa männen innan de släppte honom. Då bestämde sig Khalad för att fly. Först flydde han till släktingar i Al Sadr City. Sedan fick han reda på att han riskerade att mördas där också. Då flydde han från Irak.

Det var år 2007 som Khalad kom till Sverige. Och det var ingen slump att det blev just här som han sökte asyl. Khalad hade hört att det var ett land som uppfyllde sina löften.

– Den första tiden tänkte jag: nu är jag skyddad här, jag kommer inte att flytta härifrån. Jag fick ett ökat självförtroende.

Men år 2009 fick Khalad sitt första avslag på sin asylansökan. Han överklagade två gånger, men fick ytterligare nej. Migrationsverket sa att han inte hade tillräckligt med bevis.

– Skadorna på min kropp och papprena jag har, är inte de bevis nog? Ska jag behöva bli halshuggen innan de förstår att jag är i fara?

Hoppet tändes igen i november förra året. Europadomstolen begärde att Sverige skulle stoppa alla tvångsutvisningar till Irak. Khalad gick då självmant till Migrationsverket, han trodde inte att han hade något att frukta längre. Men Migrationsverket sa att han var tvungen att prata med polisen. Polisen satte Khalad i häkte.

”Sa ni inte att det är stopp på utvisningarna?”, frågade Khalad polisbefälet. ”Jo, men vi vill inte att du flyr igen”, svarade de. De syftade på att Khalad tidigare hade hållit sig undan polisen sedan han fick avslag på sin asylansökan.

Efter fyra dagar flyttades Khalad till förvaret på Sagåsen. Och här har han varit inlåst sedan dess. Alla dagar är likadana, berättar Khalad. De finns ett litet utrymme med hål i taket där de intagna kan ta luft. Gå ut kan de inte göra över huvud taget.

Har du något hopp kvar?

– Vårt hopp står till dem som står där ute, säger Khalad och syftar på demonstranterna som har varit utanför förvaret de senaste dygnen.

– De är ett exempel på hur mänskligheten borde agera.

Utanför förvaret är det en dag med blek himmel, ljud av fågelkvitter och snö som smälter. På övervåningen i den gula tegelbyggnaden står några av de hungerstrejkande i sina fönster. De visar med fingrarna hur många månader som de har suttit i förvaret och fönstrena är fulla av handskrivna lappar. ”I am not a criminal”, står det på en lapp. ”Jag vill gå i kyrkan”, står det på en annan.

Demonstranterna står i grupper utanför byggnaden och småpratar. I snön står ett mjölkpaket, ett liggunderlag och en termos.

– Jag kommer nog sova här i natt, säger Mazdak Farrokhzad, som är en av dem som stödjer hungerstrejken.

I lördags lyckades demonstranterna stoppa polisbilarna som var här för att hämta de fem irakierna som skulle tvångsutvisas. De blockerade utgången för polisbilarna och efter två försök gav poliserna upp. Vad som kommer hända nu verkar ingen riktigt veta.

Natten mellan måndag och tisdag har polisen kommit till förvaret igen. Den här gången kan demonstranterna inte stoppa polisen. Ett 70-tal av demonstranterna grips. Klockan 8 på morgonen kör polisen iväg med Khaled och två andra irakier. De ska till flyktingförvaret i Flen.

Kamaran, en av de hungerstrejkande som är kvar i Sagåsens förvar, var med när Khalad var tvungen att följa med poliserna:

– Khalad grät, men vad ska han göra?

Kamaran är själv kristen irakier. Än så länge vet han inte när han ska utvisas. Men Kamaran kommer att fortsätta med hungerstrejken:

– Jag fortsätter tills jag dör, säger han tyst.

Senare på tisdagen får Khalad och nitton andra irakier reda på att de har fått avslag på sin överklagan till Europadomstolen. Samtidigt har UNHCR ännu en gång uttryckt sin oro för att Sverige tvångsutvisar människor till Irak. Hungerstrejken och demonstrationerna på Sagåsen har dessutom satt igång en stor asyldebatt mellan de svenska riksdagspartierna. Kanske är något på väg att hända. Men för Khalad och de andra irakierna som flög till Bagdad på onsdagen är det för sent.