Det är en sådan fredagskväll jag går och ser Subtales – arior från medelklassen, där en norsk dragking i rosa morgonrock flyr från alla måsten. Flyr från räkningar som borde varit betalda, barn hon borde haft och en mormor hon borde hälsat på. Igenkänningsfaktorn är skyhög. Kanske, tänker jag, är jag inte den enda som är rädd för att kleta fast i parmiddagar och vara-lyckad-hets. Det är lite som att upptäcka att alla kvinnor faktiskt får mens – samma lättnad över att inte vara ensam om helvetet. Och bara för detta, att få känna igen sig i en påhittad kvinnas högst verkliga livskriscrescendo, är det skönt att höra medelklassens klagosång.

Och så är det så klart kul att fyra kvinnor i muskulösa kroppsstrumpor pillar på sina slaka tygpillesnoppar. Kul att se män framföra dikter för varandra och få ordlösa uppmuntrande ryggdunkningar till svar. Men det är först när dräkterna åker av som orden säger något om att leva jämställt i världens mest jämställda länder – och ändå inte öppet våga säga att man är feminist. Eller om att sopsortera sig till vansinne, och om att vilja ha en manlig statsminister – fast man är feminist.

Men, den röda tråden saknas. Och det är onödigt fragmentariskt. Jag hade önskat att Subfrau gottat ner sig ordentligt i det som är viktigt och på riktigt – som den scen där en pappa önskar att han någon gång fick vara med sina barn på deras födelsedagar. Eller verkligen tagit tag i den där repliken som ofta hörs, även i verkliga livet: ”Jag röstade aldrig på Mona fast jag är sosse”. Istället blev det spindelmansdräkter, publikfriande sång och namedroppande av feministiska hjältar.

I programbladet ligger en lista över hushållssysslor där det mamma gör ska markeras med rött och det pappa gör med blått. Några dagar efter föreställningen är lappen det enda som vittnar om teaterbesöket. Allt annat är redan glömt.b