När FRIA intervjuade Rasoul Nejadmehr under 2005, titulerade han sig mångkulturskonsulent och hade innehaft posten i drygt ett år. Intervjun rörde sig kring frågor om kulturbegreppet och diskriminering som ett strukturellt problem. Artikelns rubrik löd ”Arbetar för att avskaffa sitt jobb”.

– Det gick inte så fort. Egentligen borde man inte behöva en konsulent som knackar på dörrarna och ropar ”hallå, har du tänkt på det”. Man skulle inte behöva en konsulent om alla tog sitt ansvar. Men vi är långt ifrån det scenariot.

Numera titulerar sig Rasoul Nejadmehr konsulent i interkulturella frågor, en namnändring som kom till för att ”markera förändring i uppfattningen om vad mångkultur är och vad det egentligen handlar om.” Under senare år har mångkultur blivit ett infekterat begrepp och förvirring råder kring vad ordet innebär. Begreppet mångkultur har till exempel kritiserats för att leda till en uppdelning i svensk kultur och annan kultur. Rasoul Nejadmehr menar att mångkultur är ett deskriptivt begrepp, som endast beskriver det faktum att det finns många kulturer i samhället. Kritiken borde istället riktas mot begreppet mångkulturalism.

– En kritik som är riktad mot mångkultur i den deskriptiva bemärkelsen är ganska sanslös. Däremot bör kritik riktas mot mångkulturalism som är en ideologi med en syn på kultur som skilda, avgränsade enheter som sammanfaller i etniska grupper.

Interkultur är det begrepp Rasoul Nejadmehr själv föredrar att använda då det handlar om interaktion och samspel mellan kulturer och människor med olika bakgrund.

Uppdraget som konsulent i interkulturella frågor låter både stort och diffust, vilket Nejadmehr helt instämmer i. Arbetsmodellen är skapad efter konstartmodellen, där det finns dans-, konst- och filmkonsulenter.

– En danskonsulent kan lätt främja sin konstart, men en konsulent som ska jobba för interkultur…Jag måste själv på egen hand, både teoretiskt och praktiskt hitta arbetsformer och verktyg som fungerar.

Rasoul Nejadmehr inriktar sitt arbete främst på kommunen och de stora kulturinstitutionerna som ägs av Västra Götalandsregionen, till exempel Göteborgsoperan, Konserthuset och Folkteatern. Nejadmehr menar att som en del av det offentliga rummet bör dessa institutioner vara tillgängliga för alla samt vara arenor för interkultur.

– Var ska man annars träffas, umgås, var ska annars den här mixen och interaktionen äga rum? , säger han.

Framför allt har tanken varit att koppla fria konstnärer och föreningslivet med kulturinstitutionerna och skapa samarbete där. Som ett exempel lyfts Konserthuset fram. Där har man aktivt samarbetat med föreningar och musiker för att ta in andra musikaliska traditioner än den klassiska västerländska. Nejadmehr menar att jämfört med hur Konserthusets program såg ut för fem-sex år sedan, finns det i dag en klar skillnad.

Relevans är en annan viktig aspekt av dagens kulturliv som även den ofta glöms bort, enligt Rasoul Nejadmehr. Världen har förändrats mycket under de senaste tjugo åren och det gäller även för kulturinstitutionerna att inse detta. Nejadmehr menar att det inte är konstigt att kultur väljs bort när den inte kan slå an en ton hos sin publik.

– Utan relevans hamnar man i en bubbla, där man istället för att vara en del av samhällsprocessen, vill att samhället eller människan ska anpassa sig till ens egna kulturproduktioner. Konsten bör säga något om vår samtid. Man måste ställa den frågan: vilket behov finns hos samhället som motsvarar det ni gör nu? Det glömmer man ofta att göra.

Kultur är inte ett homogent uttryck och kan egentligen inte delas upp i etnicitet eller nationell tillhörighet. Rasoul Nejadmehr menar att hela nationalstatsidén gick ut på att påtvinga människor en homogen uppfattning av vad en nation är. Som ett led i detta byggdes, under 1800-talet, de tunga kulturinstitutionerna för att förstärka, och egentligen konstruera, en nationell identitet. Men nationalidentitet betyder ju inte så mycket i dag, det är inte längre dominerande och avgörande för människors identitet. Men här menar Rasoul Nejadmehr att kulturinstitutionerna har fastnat i gamla spår.

– Kulturinstitutionerna kör fortfarande på samma spår. Att skifta på det spåret är ingen enkel uppgift, det sitter strukturen, i sättet att tänka, i pedagogiken.

För att förändring ska komma till stånd behövs en mycket stor ansträngning som går på djupet med den kunskapssyn som lärs ut på skolor och universitet, samt den konstpedagogik som finns på kulturinstitutionerna. Det kulturella blir då bara en aspekt i en mycket bredare kontext.

Ett stort problem som Rasoul Nejadmehr ser det, är svårigheten med att göra sig av med de outtalade föreställningar vi har om etnicitet och hudfärg, Västerlandets koloniala, eurocentriska arv. Som exempel tar han upp föreställningen att mörka färger är förknippade med ondska medan ljusa färger anses representera det goda.

– Dessa föreställningar är inbyggda i en finmaskig struktur av språkbruk och är verksamma hela tiden. Därför kan den mest välmenande personen diskriminera människor utan att själv vara medveten om det. Outtalade föreställningar, den dolda kunskapen finns alltid där. Det finns hos lärare, politiker, hos mig, dig, alla.

Men kan man anklaga människor för diskriminering när de inte ens är medvetna om det, frågar Rasoul Nejadmehr retoriskt. Han tar upp fler exempel som Folkpartiets krav på en litterär kanon eller påståendet att invandrare måste lära sig Sveriges koder för att integreras in i det svenska samhället.

– De här diskussionerna är okritiska och oreflekterande, baserade på outtalade föreställningar som man har lärt sig. Man behöver komma med kritisk granskning. Och här menar jag att kulturen har en roll att spela som kritisk röst, men kulturen har inte lyckats med det. När jag talar kultur här menar jag konst, inte kultur i den breda bemärkelsen. Man förväntar sig att konstnärer ska stå i framkanten och utmana våra fördomar, men den institutionella konsten har glömt bort den rollen. Istället står det klassiska, det som kallas för kulturarv, alltid i förgrunden. Därför måste man vända sig till det civila samhället och de fria konstnärerna för att hitta en kritisk röst.