En av samtidens största komiker, Charlie Chaplin, har skrivit grundmanus till den här historien som ursprungligen var stumfilm och blev en av hans stora klassiker. Nu har Pantomimteatern bearbetat berättelsen för teatern. Hela föreställningen genomförs uteslutande genom mimer, inte en replik yttras.

På så sätt har man både återskapat och moderniserat den gamla stumfilmen, som nu har blivit livslevande på scenen. Aktörerna behärskar mimkonsten till fulländning i en föreställning som flyter fram i ett snabbt tempo.

Eftersom det bara är tre skådespelare på scenen har man använt sig av masker för att gestalta de olika rollerna, något som fungerar bra och onekligen för tanken till en sorts Commedia dell'arte. Detta förstärker de humoristiska inslagen ytterligare. En bakgrundsfilm kompletterar dessutom föreställningen på ett mycket raffinerat sätt. Sekvenserna som är tagna i Stockholm, företrädesvis i äldre miljöer, gör att handlingen i den här versionen bitvis har förlagts till just Sveriges huvudstad.

Den här uppsättningen är full av humor, som i mångt och mycket vänder sig till barn. Men vuxna har nog minst lika roligt åt det som sker på scenen. Själv vill jag kalla Charlies unge för en familjeföreställning där unga och gamla har roligt tillsammans, och kanske fälls det också en och annan tår helt i Chaplins anda.

Pantomimteatern har lyckats över förväntan med den här annorlunda uppsättningen av en filmklassiker. Det krävs mycket mod för att ta sig an en av mästaren Chaplins klassiker, men resultatet har blivit mycket lyckat denna gång. Det här är en föreställning som både barn och vuxna utan tvekan har stor behållning av.