Teater

Vi bevittnar en psykotisk flickas möte med sin far på ett hotellrum. I sina vanföreställningar har flickan utestängt verkligheten och slutit världen inom sig för att fly till sin egen. De bakomliggande orsakerna till sjukdomen framgår inte, publiken konfronteras direkt med situationen. Den veklighetsbaserade pjäsen Rum 543 är inte någon lättsam historia.

Sara (Nina Pettersson) pendlar mellan ljus och mörker – ibland befinner hon sig i verkligheten, ibland försvinner hon. Föräldrarna har hela tiden förnekat sin dotters situation och när hon nu möter sin far är det första gången de ses på tio år. Stämningen är mycket laddad, mötet mellan far och dotter är egentligen omöjligt och de har inte mycket att säga varandra. Det finns en psykologisk barriär dem emellan, en besvärande tystnad omger dem och varje försök till kommunikation blir konstlad. I sin desperation försöker de väcka gamla minnen till liv genom att låtsas återvända till barndomens lekar.

Rum 543 är helt igenom en mycket mörk och tragisk historia som visar trasiga människor i sin totala hjälplöshet. Skulden över att försummat dottern tynger fadern (Roland Eriksson) som har stora svårigheter att nå fram till sitt barn. Alla i omgivningen har påverkats starkt av sjukdomen där pappan svikit sitt barn i ett desperat försök att hålla ihop familjen. Roland Eriksson och Nina Pettersson gestaltar dessa människospillror på ett rörande sätt. Det är utan tvekan en krävande pjäs att sätta sig in i, en stark prestation som säkert har krävt mycket förarbete.

Stämningen påminner en hel del om Ingmar Bergmans filmer, en tystnad som talar för sig själv. Vetskapen om att det finns en verklighetsbakgrund gör föreställningen ytterligare känslosam och gripande.

Ingen kan nog förbli oberörd av de människoöden som utspelar sig på scenen. Teater Barbara har åstadkommit är en mycket kompakt och intensiv föreställning, eventuellt också lämplig i pedagogiskt syfte då den visar upp en okänd värld som finns alldeles intill vanliga människors vardag.