Debatt


Gabriel Kuhn
Stockholms Fria

Kapitalism och rasism

En socialistisk analys av rasismen skulle sätta det kapitalistiska systemet med dess ojämlikhet i fokus. Betyder det att rasismen kommer att försvinna med kapitalismen. Nej, inte nödvändigtvis, skriver Gabriel Kuhn i ett debattinlägg inför Area turns red i Årsta Folkets hus.

Lördagen 5 mars arrangerar Stockholms antirasistiska kulturförening, Stark, festivalen Area turns red i Årsta Folkets hus. På hemsidan starkmotrasism.se beskrivs Stark som ”en socialistisk och antirasistisk förening” som ”anser att kampen mot rasismen … måste gå hand i hand med kampen mot klassorättvisor”.

Det är kanske inget nytt och det skämtas nog ofta om gammeldags marxister som ser alla problem som ett resultat av kapitalismen. Så enkelt är det visserligen inte. Om vi definierar rasism som förtryck av sociala grupper som kategoriseras enligt biologiska, etniska, religiösa och även kulturella grundlagar så har den formen av förtryck också funnits i många pre- och icke-kapitalistiska samhällen.

Nödvändigheten av att analysera sambandet mellan rasism och kapitalism kommer inte från att den ena skapar den andra. Nödvändigheten kommer från att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där rasismens uttrycksformer präglas av det kapitalistiska systemet. En socialistisk antirasism måste utforska hur rasism fungerar och reproduceras i ett klassamhälle. Utan denna utforskning hittar den antirasistiska kampen oundvikligt sina gränser.

Sedan flera decennier tillbaka skulle en stor majoritet av den svenska befolkningen skriva under på grundsatserna av den ofta så kallade ”liberala” eller ”borgerliga” antirasismen: att alla människor – oavsett etnicitet, religion, kultur och så vidare – har lika värde och potential och förtjänar samma möjligheter. Samtidigt lever vi i ett samhälle med otroligt ojämna maktstrukturer: det finns väldigt få människor med icke-västerländsk bakgrund på ledande positioner medan en stor majoritet av underklassen består av ”icke-vita”. Det finns en omfattande diskriminering av människor med icke-västerländsk bakgrund inom utbildning, på arbetsmarknaden och även på krogar och i butiker. Praktiskt taget alla av Sveriges fattigaste förorter har ett överproportionellt antal boende med invandrarbakgrund.

Allt detta kan knappast vara en slump. Anledningen till varför den liberala och borgerliga antirasismens ideal skiljer sig så starkt från verkligheten är att man förnekar en enkel realitet, nämligen att fina ord inte räcker för att ändra djupt rotade sociala missförhållanden. Århundraden av orättvisor försvinner inte för att det numera anses vara dåligt med rasbiologiska institut, negerbollar och blatteskämt. Om man inte aktivt försöker att rätta till historiska orättvisor – inte bara administrativt, utan också i vardagen och i alla sociala sammanhang – så kommer dess konsekvenser synas generation efter generation. De sociala klyftorna kommer att vara kvar och med dem alla de fördomar som är både konsekvenser av och anledningar till dessa klyftor.

Anledningen till att Sveriges ”invandrarförorter” är så kallade problemområden är inte att människor med invandrarbakgrund bor där, utan att resurssvaga och marginaliserade människor bor där. Det är lättare att acceptera existensen av en underklass om dess medlemmar inte räknas till majoritetssamhället. Den mest exploaterade delen av arbetarklassen har nästan alltid utdefinierats med hänvisning till etnisk, religiös eller kulturell identitet. Innan de var muslimer var de jugoslaver, finnar eller lantisar.

Rasismen i ett kapitalistiskt samhälle kan inte bekämpas med hyllningar av mångkultur eller med en moralisk upprördhet över Sverigedemokraterna. Den kan bara bekämpas genom att bekämpa ekonomisk orättvisa. Annars kommer underklassen som drabbas av rasistiska fördomar reproduceras om och om igen. Inom kapitalismen behövs alltid folk som städar, tvättar och skottar snö för usel lön så att andra kan bli rika.

Borgarna pekar gärna på ”lyckade” invandrare som bevis för att det är möjligt att göra succé trots all historisk ballast. Det är som att säga att du gärna får hoppa från balkongen på fjärde våningen för att var femtionde hoppare klarar sig. Problemet är att det inte bryter mönstret – det är mönstret som gäller.

För den nuvarande rasismen blir faktiskt betydelsen av klassamhället ännu tydligare om vi tar de lyckade undantagen som exempel. Inte ens Sverigedemokraterna argumenterar rasbiologiskt i dag (åtminstone inte öppet). Istället är det ”svenskhet” som gäller, vilket ofta förklaras som ett kulturellt koncept. Vilka icke-västerländska människor uppfattas då som ”svenska”? Ja, de som pratar svenska utan brytning, de som har bra utbildning och de som bor i villor med garage och trädgård. Kort sagt, de som ingår i medelklassen. Och det är inte bara Sverigedemokraterna som tänker så. Uppfattningen att en lyckad, ”icke-problematisk” invandrare är en medelklassinvandrare finns inom nästan alla politiska partier.

Så länge som kapitalismen producerar sin oundvikliga underklass kommer det också att finnas rasism. Räcker det med ett samhälle med betydligt mer social rättvisa för att undergräva all rasism? Knappast. Tyvärr förekommer många former av maktkamp och rasism kan reproduceras på många sätt. Men då tar vi nästa steg.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Stockholms Fria