Stark Medea – bär för tungt lass
Scenen är bländande vit. Innehållet mörkaste svart. Något annat än det drömska, poetiska sceneriet är svårt att tänka sig i Sara Stridsbergs version av Euripides tvåtusenåriga drama Medea som spelas på Intiman. Det krävs för att balansera det blytunga dramat Medealand.
Det gamla grekiska dramat sätter igång många tankar redan innan föreställningen. Tidningsrubrikerna där barn mördats fladdrar förbi i tankarna. Liksom myterna och historierna om att döda sitt eget barn. Gud bad Abraham offra sin son.
Gud offrade själv sin egen son – för mänsklighetens och kärlekens skull. Det är grymt, men man förstår varför myterna uppkommit. Att döda sitt eget barn – är det allra största offret en människa kan göra. Det mest förbjudna av allt. Bara tanken på att – är otänkbar. Skulle jag själv kunna? Det är min fråga när jag lutar ryggen mot stolsryggen på Intiman. Hade jag kunnat begå det största brott av alla, om jag befunnit mig i Medeas skor.
Medealand är ett koncentrat av det som drabbar de flesta av oss. Kärlek, passion, erotik. Otrohet, svek och konsekvenserna därav. Spillrorna som blir kvar åt den lämnade. För den stora kärlekens skull lämnar Medea allt, sin familj, sitt hemland. Hon fokuserar bara på sin Jason. Hon väljer bort vännerna. Hon bär Jasons barn. Det är ett stort offer för Medea - och Jason sviker henne. Det svåraste för starka Medea är att acceptera att hon inte längre är sedd av den hon älskat allra mest - men även hatat. Därutöver har Medea flera praktiska problem att lösa.
Efter skilsmässan med Jason blir Medea hemlös och berövas sitt tillfälliga uppehållstillstånd som är bundet till hennes make. Hon måste lämna Korint, där hela historien utspelar sig och hon har bott i tio år. Det är nämligen två år för lite enligt lagen. Medea är handlingskraftig, går till kungen, Jasons blivande svärfar, för att be om hjälp. Hon ber honom ändra lagen, prostituerar sig och blir våldtagen. Medea dricker, knaprar piller. Lagen ändras inte. Medea kräver att bli inlagd på psyket av rädsla för vad hon kan ta sig till. Hon fantiserar om att döda sina pojkar. Jag sitter och spänner mig inför det som komma skall.
Tidningsrubrikerna som jag tänkte på innan jag gick in i teatersalongen spelas nu upp på scen. Li Brådhes uppläsning av hur mödrar och fäder på olika sätt tagit livet av sina barn är det vackraste och mest poetiska stycket i denna drömska pjäs. Rysligt bra.
Vi närmar oss klimax, mordet på barnen, slutet på Medeas kamp. Den starkaste scenen i hela pjäsen är när det drömska bryts av de hopknycklade täckena i barnens säng, när Medea lägger sig mellan sina två lintottar Akilles och Tiger, smeker deras små huvuden. Hon är tillbaka hos sina barn efter alla misslyckade försök att lösa deras problem, sin Golgata-vandring. Barnen har längtat sig fördärvade efter henne. Gråtit sig sömnlösa. Det är vilsamt att hon är tillbaka trots allt som komma skall. Det slutar vara teater här. Medea är en vanlig mamma som älskar sina barn mer än allt annat. Där bland täckena är barnen nära, verkliga. Det är starkt. Och det är här allting ställs på sin spets. Hur kan Medea döda sina barn för den långhårige, vackre men oerhört menlöse Jason?
Hon dödar sina barn för att ”de inte ska behöva lida mer”. Hon gör det för att hon älskar sina barn högst av allt. Att döda sina barn kräver just det. Allt annat vore ju underligt. Medea känner sig ren efteråt.
Sara Stridsberg har vävt in ett ton förklaringar i berättelsen. Medea ser ingen annan utväg i sin isolering. Hon har blivit förnedrad på alla sätt, befinner sig på botten. Kanske är förklaringarna alltför många för de övertygar inte. Kanske är det överflödet av elände som Medea nästan drunknar i, som distanserar mig från henne. Lasten är för tung. Schablonen stör mig också, att Jasons nya kärlek, prinsessan, är ung och blond. Trots att hon erbjuder Medea att ta hand om barnen uppfattas både hon och Jason som ytliga bimbos. Avgrunden mellan Medea och det nykära paret är ett faktum, såklart, men schablonen förstärker avståndet, lite övertydligt.
Jag kan inte kasta första stenen på Medea, men vill ändå tro att jag inte skulle göra samma val som hon. Medeas perspektiv är trots allt sjukt förvridet, grumligt. Susanne Karlsson gör ett starkt porträtt av den förstörda Medea, men Medea når inte riktigt ända fram. Min hjärna förstår henne men känslorna hänger inte med. Det är för mycket helt enkelt. Kanske är tyngden av elände som ligger på Medeas axlar alltför stor. Kanske är det helt enkelt omöjligt att förstå hur någon kan döda sina barn.
Händerna är tunga när jag applåderar skådespelarna och regissören. På natten drömmer jag att jag föder ett barn, helt smärtfritt och alldeles själv. Betyder det att jag hade valt barnen och livet om jag varit i Medeas skor? Jag hoppas det. De allra flesta gör ändå det. Lintottarna i de tårdränkta sängkläderna vinner – trots allt.
Regi: Marie Parker Shaw
På scen: Susanne Karlsson, Magnus Schmitz, Li Brådhe, Siw Erixon, Göran Dyrssen, Anna Brixter, Sanne Ahlqvist Boltes
Scenografi och kostym: Nina Fransson
Ljus: Sven-Erik Andersson
MUSIK: Anders Ortman
MASK: Agneta von Gegerfelt
VISAS: På Intiman till och med 6 april.
