Man tog sig istället an en strävan mot rytmen, detta subtila något i diktens ordflöde som intuitivt finjusterar läsningen. Något som till och med kan vara en nyckel in i en dikt som spontant känns omöjlig. Att hitta rytmen kan många gånger betyda att hitta språket.

Apropå filosofen Henri Bergsons inverkan på den modernistiska rörelsen skriver professor Asbjørn Aarnes: ”rytmen som rörelse ’löser upp’ i läsarens eller lyssnarens organism och berör flera sinnen, ja kroppsligheten i sin helhet.”

Sådana ord kan komma till en när man läser Pamela Jaskoviaks senaste diktsamling Regnet och gräset. För den stora allmänheten är Jaskoviak nog mest känd som radiokrönikor på Sveriges radio. Parallellt med arbetet där har hon gett ut flera diktsamlingar, romaner och barnböcker. I den aktuella samlingen visar sig en villkorslös säkerhet hos en poet som fäster sin tilltro till utrymmet härom orden; till känslan som infinner sig innan språket hunnit göra det.

Först ett par längre dikter som rymmer en sommars skiftningar, från de nyfriska vindarna till den begynnande röda färgen på lönnens blad. Vyer målas med korta satser och fjäderlätta antydningar.

Ungdomar och mopeder

belysta av sjön

och bilarna och barnen sover

att sakta gå genom någon annans kök

pupillerna glimmande av sjö

glida

Det är lätt att bli betagen av de speciella utblickarna från det egna rummet ut över något större. Oftast är det fönstret som låter det ske, som ovan. Eller som i de enkelt vackra raderna ”båtar båtar/genom fönstret”.

I samlingens andra hälft använder Jaskoviak haikuformen. Fina abstrakta eller konkreta ögonblicksbilder. Återigen fönstrets närvaro: ”Blå spårvagnarna/Namnlösa undulater/Någon annans säng”.

De korta dikternas finess till trots gör sig Jaskoviaks lyrik bäst i det tålmodiga, svepande tilltalet. Det är där rytmen, intuitionen och seendet får eget liv.

Över huvud taget handlar dikterna mycket om att se, och på vilket sätt man gör det. Regnet faller, samlas, avdunstar och väver en tunn slöja framför ögonen. Seendet blir allt tyngre och målas i melankolins tecken, som om alla färger i världen smetas ut av regnet och gör världen diffus.

Det är inte en slump att gråt återkommer som motiv, som en mer direkt och intim variant av regnet. Paul Verlaines kända verser säger möjligen något om relationen mellan inre och yttre liv här: ”Det gråter i mitt bröst./Det regnar över staden”.

Samtidigt saknar inte Jaskoviaks dikter optimism. Den är förlagd i regnets meningsbärande struktur – vattnet som ger liv, gräset som påminner om evinnerligt groende. Regnet och gräset är två krafter som ekar ända in i innanmätet – det ena faller, det andra stiger.