Inbindable Volume

KONSTNÄRER Karin Kihlberg & Reuben Henry
VAR Galleri Box NÄR 25 februari – 27 mars

Birminghamns centralbibliotek ska rivas 2013 men trots att verksamheten har upphört står böckerna kvar. I detta övergivna kunskapstempel, med nästan 50 km bokhyllor, utspelar sig filmverket Inbindable Volume.
Filmen består av panoreringar och in- och utzoomningar av interiörer och fasad som scannas av på ett till synes rationellt sätt. Men då verket består av tre filmrutor vars bildsekvenser förhåller sig till varandra, skapas dramatiska rörelser och former. Arkitekturen abstraheras och det blir omöjligt att orientera sig.

Över filmbilderna ligger en lugn och faderlig berättarröst. Den poetiska texten är komplex och dess tempus skiftar vilket skapar förvirrning mellan nu, då och sedan.
I slutet av filmen tystnar rösten och istället hörs dramatisk musik. Musiken kommer från den tecknade TV-
serien Ulysses 31 – en Science Fiction-version från 1981 av myten om Odysseus. I sekvensen varifrån musiken är hämtad, trotsar Odysseus guden Chronos och vrider tillbaka tiden för att rädda sin besättning från att åldras och dö. I Inbindable Volume blir konsekvensen något liknande, för i och med att musiken tonar ut så börjar filmen om igen.

Filmen cirklar kring oundvikliga förändringar. Förändringar som kanske leder till att en biblioteksbyggnad i brutalistisk stil måste rivas. Men verket tar inte bara upp arkitekturens eller ideologiernas vittrande förfall utan även försöken att med text och film bevara det som är. Människans ständiga försök att stoppa tiden och upphäva dödsögonblicket.
Eller som Odysseus son Telemachos säger i avsnittet av Ulysses 31: ”It’s time that is the fatal trap – the sure way to death.”

 

Oceaner av luft

KONSTNÄR Anna Ling VAR Galleri 54 NÄR 25 februari – 20 mars

Moln kan ju vara så dramatiska när de tonar upp sig. Samtidigt vet vi, till vår besvikelse, att när vi kommer dem för nära så upplöses de och blir till dimma. På samma sätt balanserar Anna Lings utställning mellan dramatik och självutplånande vithet. Vissa av hennes teckningar upphör att vara bild och blir till flimmer i galleriets lysrörsljus.
Utställningen omfattar elva teckningar i ljus tusch och blyerts, fotorealistiska i den mening att de ser ut att vara uppförstorade linjerastrerade bilder. Alla utom en av dem redovisar molnens tio grundformer som klassificerades av Luke Howard i början av 1800-talet.

Trots sin återkommande roll som bakgrundsmotiv i landskapsmåleri, är molnet fullt av metaforiska möjligheter och i denna konsekventa utställning kan tanken lätt sväva iväg. Men här finns ett irritationsmoment. Den elfte bilden avbildar en kondensationsstrimma från ett flygplan. Idag en vanlig molnformation, men som en
effekt av det moderna samhället blir den i utställningen till en anomali som pockar på uppmärksamhet. Molnstrecket pekar mot människans negativa påverkan på naturen. De fjäderlätta motiven tyngs ned och vitheten nyanseras med en kritisk svärta.