För en kort tid sedan gick jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och kulturminister Lena Adelsohn Liljerot ut gemensamt på DN Debatt med ett löfte om att stärka kvinnors ställning inom film-, musik- och museivärlden. Artikeln i sig fick kritik för slarv och otydlighet, men innehållet välkomnas av dem som är beroende av satsningarna.

– Det var väl mest ett spel för gallerierna, men samtidigt en god intention som är viktig och symboliskt väldigt bra, säger Agneta Mogren som är festivalchef på Tempo dokumentärfestival.

Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, invigdes Tempo dokumentärfestival och festivalchefen Agneta Mogren kunde stolt tala om att 70 procent av filmerna i tävlingskategorierna var regisserade av kvinnor.

– Det är en medveten strategi att ha en jämn könsbalans – i programmet, bland dem som arbetar med festivalen och de som gästar festivalen. Sen kan man lyckas olika bra med urvalet. Det är lättare när man kollar på nordisk dokumentärfilm, för där är utbudet mer jämställt i än i övriga världen.

Att ha kvinnlig dominans ett år är inget problem anser Agneta Mogren. Det är svårt att ligga precis jämnt.

– Det har varit manlig dominans så länge att jag tycker det är kul att det är så många kvinnor som gör film nu, säger hon.

Medvetna satsningar där kvinnor inte bara gör film, utan även står i fokus, är i ropet i filmbranschen. Svenska filminstitutet, SFI, och SVT gjorde en satsning 2010 som hette ”Kvinnan i mitt liv”, vilken resulterade i åtta kortfilmer som visades i SVT under hösten. Syftet var att man ville se fler kvinnor framför kameran. Fem av filmerna visades på Tempo: Till Maria av Tora Mårtens, Bilder av Dina av Johanna St Michaels, Kontraktet av Lina Mannheimer, Blodssystrar av Malin Andersson och En bondes längtan av Rebecka Rasmusson.

Att skildra kvinnor i dokumentärfilm är inget som gjorts i någon större utsträckning menar Agneta Mogren, men att det nu syns fler kvinnor på filmduken kan ha att göra med att det sitter fler kvinnor på beslutande positioner för dokumentärfilm.

– Det var svårt för kvinnor att få pengar förr när det var män som var de ledande dokumentärfilmarna. Ju fler kvinnor som kommer in på höga positioner, desto lättare att få pengar för projekt som gestaltar kvinnor.

Flera av långfilmerna som visades på festivalen handlade om kvinnors situation – självständiga men likväl begränsade av ett mansdominerat samhällsklimat – som i världsomfattande Women are heroes, ryska Pink Taxi och den underligt nog inte särskilt medialt bevakade A bitter taste of freedom, Marina Goldovskayas dokumentär om den mördade journalisten Anna Politovskaya som hade världspremiär på biografen Victoria.

Sammantaget var det många kvinnohyllande porträtt på festivalen – finns då inte risken att man förmedlar en ensidig bild av kvinnan som ”god” och mannen som ”ond”?

– De här filmerna handlar om kvinnor som gör något speciellt, vilket blir mer intressant. Fortfarande är det inte så vanligt med den sortens filmer, så jag tycker det är bra att de görs. Men om man tror att kvinnor är godare än män är man fel ute. Det handlar mer om att visa samhällets strukturer där män innehar maktpositioner, och att skildra kvinnornas upplevelser av att inte ha den makten. Kvinnorna i till exempel Pink Taxi pratar fritt om sina liv och det är både ovant och spännande att se. Ryssland är fortfarande så mansdominerat och därför har vi valt att fokusera på hur det är att vara kvinna i Ryssland, säger Agneta Mogren.

Agneta Mogren är med i Guldbaggens nomineringsgrupp för dokumentärfilm, men har också en viss insyn i resten av filmvärlden. Hon gläds med framgångarna för kvinnor inom dokumentärfilmen, men när det kommer till spelfilm ser hon fortfarande att männen har ett övertag – Pernilla August och Lisa Langseths guldbaggar till trots. För där pengarna finns, sitter männen på makten.

– Man ger inte kvinnor samma chans inom spelfilmen, de får inte lika stora budgetar som män och därmed kan det vara svårare att få fram dem. Det finns fortfarande mycket fördomar mot kvinnor, särskilt filmfotografer, som än i dag kan få kommentarer som ”kan du verkligen bära så där tunga kameror?”. Men i och med SFI:s policy att fördela stöden jämt mellan kvinnor och män så kommer det att förändras, även om det går långsamt, säger Agneta Mogren.