Affischerna sitter på rad längs Götgatan på Söder. Minsta lilla yta används omsorgsfullt och på vissa ställen är de fasttejpade ovanpå varandra. Elskåp, ståldörrar och baksidan av busskurer är populära, likaså uppgången till tunnelbanan. Många av affischerna rivs ner, antingen av folk som blir irriterade eller av så kallade ”cityvärdar” som har fått uppdraget av politikerna att visa upp en ren och attraktiv stadsmiljö. 

Ingenstans syns det någon fri affischeringsplats och vid blotta anblicken tycks det vara mer olaglig affischering än någonsin.

Lena Jansson jobbar för en ideell förening och är själv ute och affischerar. Hennes åsikt är att det finns alldeles för få tillåtna ställen att affischera på.

– Det ska finnas fler tavlor och gärna listat så att man kan kolla upp var de finns någonstans, säger hon.

Josefin Tidman är 25 år. Hon tycker att affischering är ett bra sätt att få ut information, men hon menar samtidigt att det måste finnas någon sorts kontroll kring det.

– Jag tycker det är bra att det finns platser för det. Av konstnärliga skäl och för att man inte ska förstöra hela stadsbilden, säger hon.

Projektet har fått ta emot en del kritik genom åren. Det har anklagats för att snarare gynna de stora reklamföretagen än de små kulturutövarna. En del av kritiken ligger i att när företagen har pengar att köpa annonsplatser runt om i stan får de små föreningarna nöja sig med de tillåtna platserna. Om de vill undvika böter.

Marek Rolenec är producent på Teatertribunalen i Stockholm. Han är kritisk till affischeringsplatserna och har inga samvetskval över att ”fulaffischera” för att nå ut med sin reklam.

– De här platserna de har gjort är helt värdelösa. De sitter på ställen där det inte ens går några människor så jag förstår inte vitsen med det. Det märks att det är gratis, säger han.

Ulla Hamilton (M) miljö och trafikborgarråd i Stockholm är
en av de politiker som har ansvar för projektet. Hon har svårt att konkretisera
hur effektivt arbetet egentligen har varit.

– Det finns
inga siffror för det. Däremot är resurserna för att plocka ned illegalt
uppsatta affischer betydligt större än tidigare. Staden har bland annat 400
Stockholmsvärdar som dagligen tar ned de affischer som sitter fel och varje
gång en papperskorg töms så rivs också affischen.

Hon fortsätter:

– Staden erbjuder i dag drygt 100 attraktiva platser för
tillåten affischering, vi har kulturtavlorna som erbjuder en mycket billig
marknadsföring för stadens kulturaktörer. Vi har tagit flera steg framåt, men
jag är inte nöjd, säger hon.

Lena Jansson berättar att på Söder lyser de fria
affischeringsplatserna med sin frånvaro.

- Jag har faktiskt bara sett en här på Söder där jag har
rört mig idag. Den ligger vid Folkungagatan, Stigbergsparken, säger hon.

Ann Marie Engel (V) sitter som vice ordförande i kulturnämnden. Hon var redan från början starkt kritisk mot projektet.

– Det var ett dumt förslag från början och man kan väl se i praktiken att det inte har haft så mycket effekt annat än att man har skrämt bort lokala kulturföreningar, säger hon. Pelarna som staden har upplåtit räcker inte, menar hon. Det är två hela sidor som är täckta med reklam och endast en liten bit tänkt för affischering, det är alldeles för lite.

Vid uppgång Götgatan trängs affischerna och ser nästan ut som ett lapptäcke. Stora rubriker, effektsökande teckningar och svartvita punkflyers täcker stora delar av väggen. Vissa människor tittar lite förstrött, andra går bara förbi. Frågan kring hur stockholmarna vill ha sin stad känns plötsligt ganska okontroversiell när affischerna som orsakar sådan debatt snarare verkar vara det mest naturliga som finns.