När Adina får reda på varför hon hålls fången blir det en chock. Plågar hennes mamma djur i djurförsök? Samtidigt väntar hennes pappa barn med sin nya flickvän. Vem kan hon egentligen lita på?

Marianne Strand har en bakgrund som manusskribent och det märks i Försöksdjuret. Hon kliver inte i de vanliga fällorna för den som gör fiktion av ett viktigt ämne. Istället placerar hon Adina stadigt i centrum av handlingen och hennes upplevelser och verklighet får bära skildringen.

Ändå får jag en naggande känsla av oro när jag läser ut Försöksdjuret. Adina upptäcker sig själv genom kidnapparna och revolterar mot sin mamma. Men den här identifikationen liknar samtidigt ett Stockholmssyndrom, där just offret tar parti för förövaren.

Så vänds berättelsen än en gång ut och in i spelet med vem som har makt och vem som är förövare. Men det förtar inte att det här är den bästa romanen med djurrättsligt tema som har getts ut på länge.