Nanna har fått en lillasyster. När alla kommer för att titta på lillasyster får Nanna en present. Det är en Tandfé, som ska kunna trolla. Men Nanna märker inte av något trolleri, åtminstone inte förrän hon får en lös tand.

Tandfén är den senaste boken i en lång rad barnböcker som mor och dotter Lagercrantz gjort tillsammans. Av titeln kan man lätt missledas att tro att bokens huvudtema handlar om hur det känns att tappa en tand, när berättelsen egentligen handlar mer om hur det känns att få ett syskon.

Rebecka Lagercrantz har illustrerat många böcker med varma och härliga färgtoner. Men bilderna i denna bok är inte något som omedelbart tilltalar mig. Efter en första genomläsning känner jag mig en aning melankolisk. Den genomgående blå färgskalan ger boken ett ganska kyligt intryck. Dessutom används inga bakgrundsfärger. Figurernas ofta lätt sorgsna ansiktsuttryck – som är vanligt i Rebecka Lagercrantzs bilder – förstärker känslan.

Men efter flera genomläsningar kan jag se bokens kvalitéer, som främst består i att författaren Rose Lagercrantz på ett skickligt sätt lyckas förmedla huvudpersonen Nannas känslor inför att ha blivit storasyster utan att direkt skriva läsaren på näsan. Det är här tandfén och den lösa tanden kommer in i bilden.

En klass med 6–7-åringar har fått ge sitt omdöme om boken efter att deras lärare läst högt för dem. Barnen tycktes mycket engagerade och deras kommentarer var genomgående positiva. Bilderna var också uppskattade. ”Boken var jättebra” tyckte flera av barnen och särskilt slutet gillades. Många kände igen sig, både i hur det är att ha en lös tand och hur det känns när alla bara bryr sig om ett nyfött syskon. Den var ”bra, för att den verkligen handlade om något” var en av kommentarerna.

Tandfén är lämplig från de sista förskoleåren till de första skolåren.

Att läsa Barbro Lindgrens Hälsningar från Sparveln är att förflyttas till en värld fylld av nostalgi. Dels för att jag läste författarens ”Sparvelböcker” som liten och dels för att det faktiskt är en nostalgisk skildring av människor och händelser från Barbro Lindgrens egen barndom. Har du tidigare läst böckerna om Sparveln så är denna bok ett slags komplement. Du kommer redan att vara bekant med personerna. Också en del av händelserna känns igen, men långtifrån alla.

Man behöver dock inte alls vara tidigare bekant med Sparveln för att ha behållning av boken, eftersom den serverar en komplett historia i sig. Barbro Lindgrens enkla, men levande språk i kombination med framförallt foton, men också teckningar, dikter och utdrag från brev gör att boken känns som en liten ask med mormors minnessaker. Långt borta, men ändå nära. Trots tillbakablickarna förmedlar Barbro Lindgren barnets känsla av att leva i nuet.

Jag tror att läsare i alla åldrar kan ha behållning av denna bok, även om den nog främst är tänkt för barn. De äldsta läsarna kan känna igen sitt 40-tal, medan yngre läsare kan känna igen det universella i att vara barn. Att något litet kan bli till ett äventyr, att tackla glädjeämnen och hemskheter. Trots att bakgrundsbruset förändras över tid så kommer känslor och relationer ändå att förbli desamma.