Det var bandets första skiva på åtta år efter ett mindre lyckat försök att sjunga på engelska med ”Berman rock”. Det lät som ett kraftprov, som ville man visa att den gamla galenskapen, naivismen och känsligheten fortfarande satt där den skulle. Alla snirkliga synthslingor, skräniga gitarriff och träffsäkra oneliners var nästan déjà vu-igt bekanta.

Till ”Det överexponerade gömstället” behövde beslut om framtiden tas, broar brännas. Man var tvungna att slita och dra i uttrycket för att hitta någonting som passade ett band som befann sig på en annan plats i livet än vid starten. Så låter det i alla fall.

Är det något som är slår en först så är det att Thomas Öbergs karakteristiska gapiga diftonger har fått ta plats, ibland så mycket att rösten hotar att svälja hela låtar. Texterna rullar stundtals på i novellfart för att i nästa låt stå och stampa på enstaka fraser. Ömsom skriker han, panorerar vilt mellan högtalarna, viskar ömsom så nära att man hör andetagen, läpparnas ansatser. Det är oerhört närvarande och krävande, det tar flera lyssningar innan man kan ta in allt.

Musiken är också den allt på samma gång; nedskalat postpunkig i ena stunden för att fyllas med blås och barnkörer i nästa. Strukturerna är ofta som sönderbombande, exponerandes en närmast jazzig vilsenhet som blir innehåll i sig; ett desillusionerat sökande efter mening. Helikoptrar färdas över oss och ”det finns ingen annan utväg än det överexponerade gömstället”.

Mäktiga ”Stumfilm” dånar: ”Du skjuter ett granatäpple mitt in i min folksamling. / Du blir min jordbävning. / Nu finns det bevis / att du är maktlös, taktlös, hänsynslös.”

På nyheterna visas bilder från Japan och Libyen som i en bisarr musikvideo. Det är nästan för starkt. Även när låtarna tar sig tydligare former kvarstår den hårt hopsvetsade tonen av apokalyps. Att kalla skivan för politisk känns som tomma ord. Den går utanpå sådant.

På ”Det överexponerade gömstället” har bob hund visat att deras konstnärliga vision i dag överskrider mycket annat de har gjort. Alla vägar och motsättningar har lett dem hit. Detta är inget gömställe, här ryms allt annat än feghet eller nostalgi; raka ryggar i stormens öga.