Stark föreställning om människans utsatthet
Manus till Anne och Zef har skrivits av den holländske dramatikern och regissören Ad de Bont. Författaren är också konstnärlig ledare för Toneelmakerij, en av Amsterdams ledande teatrar för barn och ungdom.
Anne och Zef är en historia som i grund och botten handlar om fördomar, förtryck och inte minst våld som drabbar oskyldiga människor. Pjäsen känns just nu extra aktuell med kopplingar till företeelser i vår egen närhet.
I ramhandlingen har författaren använt sig av Anne Frank (Caroline Johansson Kuhmunen) från Amsterdam och Zef Bunga (Josef Törner) från Albanien, som möts i en värld efter döden. Anne Frank dog för 67 år sedan i koncentrationsläger och i Zefs hemland Albanien hålls barn fortfarande gömda av rädsla för blodshämnd.
Gemensamt för pjäsens huvudpersoner är att de har hållits undangömda i sina hem under två år för att undgå en säker död, men till slut har deras öde hunnit ikapp dem.
Författaren Ad de Bont har själv sagt om pjäsen att ”Annes och Zefs historia är viktig att berätta, för att överallt och alltid kommer vissa människor att förtrycka andra.” Människors utsatthet för förtryck och ondska är tidlös och oskyldiga är alltid de som drabbas.
Något lyckligt slut på historien är inte att förvänta sig, där dödens skugga från början vilar över de bådas historia. Finns det då någon ljuspunkt i detta drama? I den andra världen blir de båda ungdomarna förälskade, kanske är det ändå en symbol för ett hopp som skymtar någonstans.
Scenografin på den kompakta scenen är mycket effektfull i all sin ”vithet”, som starkt påminner om den hela tiden närvarande döden. Man känner från början dess närvaro, i synnerhet i kombination med den svarta kostymen man valt att klä skådespelarna i. Helheten är mycket känsloladdad redan från början och en ödesmättad stämning vilar över scenen.
Det är rörande att följa de unga huvudpersonerna möte, vilkas öden man vet är förutbestämda. Både Carolin Johnson Kuhmunen och Josef Törner är mycket övertygande som de båda offren för mänsklig ondska. Uppsättningen är nästan surrealistisk till sin karaktär och växlar mellan återberättelsen av två livshistorier och mötet i dödens värld. Ibland känner jag en koppling till Satres existentialistiska skildring av livet efter detta, fast med en ljusare aspekt.
Ungdomarna har behållit sin vitalitet i en annan värld och för sitt budskap vidare till kommande generationer fortlevnad för mänsklighet trots allt och vittnar om.
Pjäsen som i mycket riktar sig till en ungdomlig publik, känns också angelägen för dagens vuxna. Det är utan tvekan en stark föreställning som inte lämnar någon oberörd.