Det är inte farligt att gå på fotbollsmatch
Förra veckan drog fotbollssäsongen i gång i Sverige och vi är många som har längtat. Under säsongen kommer flera miljoner människor att besöka någon fotbollsarena. Inte bara för att se på fotboll, utan också för att uppleva en skön stämning och gemenskap tillsammans med andra med samma intresse. Det är få forum i samhället där människor i spridda åldrar och med olika bakgrunder möts under så jämlika förhållanden. Fotbollsläktarna domineras förvisso fortfarande av män, men det har skett stora förändringar under de senaste åren och takten är ungefär densamma som i många andra delar av samhället. De sexistiska ramsorna är på utdöende och nu sjunger man inte bara om gemenskap mellan bröder, utan om bröder och systrar.
Det finns mycket fördomar om fotbollssupportrar och läktarkultur och medierna gillar att skriva om skandaler. Precis som vid politiska demonstrationer står det sällan om det positiva runt en fotbollsmatch, utan det är först när några spårar ur som det blir stora rubriker i svart. Jag har ofta haft samma känsla efter en match och en demonstration, att jag har kommit hem upprymd av en bra upplevelse samtidigt som tidningsrubrikerna skriker ut motsatsen. Debatten senaste tiden har främst handlat om att det är farligt att gå på fotboll och många debattörer och poliser ropar efter hårdare tag.
Inför DEN allsvenska premiären och Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården som samlade 30 000 personer skrev länspolismästare Carin Götblad en debattartikel i DN. En artikel som visar på en oroande okunskap hos polisen om hur det ser ut på läktarna och vad som behövs för att komma tillrätta med de problem som finns kring matcherna.
Götblad använder starka ord, talar om ”skräckslagna barn som ber sina föräldrar om att få gå hem”, hon beskriver en propert klädd man som skriker könsord och hon talar om huliganer som söker kickar genom våld. Polisens lösning är hårdare tag i form av skärpt lagstiftning och moraliska åtgärder i form av svordomsfria läktare, höjda biljettpriser för män till förmån för familjer och att klubbarna ska betala för polisens insatser.
Finns det något exempel på när hårdare tag och fler poliser har varit lösningen på att det uppstår bråk när många människor samlas? En av lösningarna är naturligtvis ett förebyggande socialt arbete för att undvika att ungdomar hamnar snett. Fotbollsklubbarna tar i dag ett stort socialt ansvar, men vi kan inte kräva att de ska göra eller betala för socialtjänsten och polisens arbete. Ungdomar hamnar inte snett på grund av att de går på fotboll. Tvärtom är det ett ställe där de möter vuxna människor som kan vara bra förebilder.
Götblad skriver också att fotbollsmatcher inte är de familjefester de borde vara. Först måste man fråga sig om det är polisens sak att bestämma vilken sorts fest fotbollsmatcher ska vara, men sen kan jag som har säsongskort på familjeläktaren på Söderstadion intyga att de flesta matcher är just det, en fest för alla. När det är matcher klockan 19 en fredagskväll väljer många att lämna sina minsta barn hemma, kanske gå med sina tonåringar eller sina kompisar. Det är inget konstigt med det, detsamma gäller för konserter och festivaler. Det är inte heller polisens sak att förespråka svordomsfria läktare, vi har tack och lov inga moralpoliser i Sverige.
Jag hoppas att fler röster ska bli hörda i debatten om läktarkulturen och att media i större utsträckning också visar upp allt positivt som klubbar och supportrar gör för samhället.
Anna är oroad över Israels upptrappade våld i Gaza med många döda till följd. Väntar på krav om flygförbundszon
