TEATER

Hitler on the roof

I ROLLERNA: Ina-Miriam Rosenbaum och Kristian Holm-Joensen

Året är 2011 och vi befinner oss i en sönderbombad bunker. Edith Piaf sjunger att hon inte ångrar något. Plötsligt är det bombanfall eller så knackar Hitler på taket. Däremellan sänder Goebbels propagandaradio och faller i sång.

Goebbels sjunger och hetsar publiken att följa med i den glada sången denna kväll som han själv kallar –”en afton för underhållning och upplysning”:

– Sing along, sing along, hahahaha, klappa händerna! Hälften av publiken sjunger med och skrattar. Den glade Goebbels med nazibindeln runt armén där framme på scenen ändrar mycket snart ton. Den del av publiken som inte klappat med får nu höra en annan, mindre glad sida. Goebbels väser fram:

– Om du inte är med oss är du emot oss, då är du ett hot mot staten och måste utrotas. Plötsligt blir stämningen kuslig. Skådespelaren Ina-Miriam Rosenbaum gör ett fantastiskt porträtt av den fysiskt lille Goebbels som vi får höra har varit sjuklig som barn och som föddes med klumpfot men som hade en skarp hjärna och ett intresse för kultur och litteratur – och att judarna vägrade publicera hans alster. Istället blev han propagandaminister när Hitler kom till makten. Så småningom fick han hjälp på traven i sitt arbete av Leni Riefenstahl, en av nazitysklands främsta regissörer.

När man ser Hitler on the roof är det näst intill omöjligt att inte dra paralleller till främlingsfientligheten som brer ut sig i det danska samhället. Danmark är inget Nazityskland, men tankarna går under föreställningen onekligen till den aktuella danska debatten om danskhet, om vi och dem.

Hitler on the roof är en välspelad pjäs. Språket som jag befarade skulle kunna bli ett hinder blev det inte. Här sluddras inte det minsta och danskan varvas med både tyska och engelska. Det är föga förvånande att Ina-Miriam Rosenbaum nominerats till Reumertpriset i kategorin årets kvinnliga huvudroll för sin insats i Hitler on the roof. Rosenbaums motspelare Kristian Holm-Joensen, som först efter pausen intar scenen i Leni Riefenstahls gestalt, är minst lika enastående. Joseph Goebbels och Leni Riefenstahl käftar om tyskarnas personliga ansvar och om censuren under kriget. Goebbels menar att den sistnämnda inte behövdes eftersom självcensuren fungerade mer än väl. Leni Riefenstahl försöker komma undan sitt personliga ansvar under kriget genom att förneka att hon visste vad som skedde. ”Varje tysk gjorde ett val oavsett vad de säger”, ”go with the flow” är ingen ursäkt, ”du visste lika mycket som Göring och Himmler…”, ”du gjorde inget, du såg allt”, kontrar Goebbels. De klassiska frågorna och svaren radas upp likt pärlorna på ett radband.

Pjäsens huvudfråga är den ständigt återkommande ”Hur kunde det ske?” Goebells svar på den är: KKK, konst, kultur kommunikation. Allt kunde ske för att nazisterna hade kultureliten med sig. Goebbels förklarar hur det gick till: ”Man ändrar inte en kultur med vapen. Man ändrar en kultur med….kultur!” Intet nytt under solen alltså, men Hitler on the roof är underhållande och den absolut största behållningen är skådespelarnas fantastiska prestation. Bara det är väl värt besväret att ta sig över till Köpenhamn.