Jag fick med mig hem nya idéer om etnicitet, kultur, nationalism och religion, vilka ofta krockade med svensk vänsterdiskurs. Så det är bara att gratulera Leandro Schclarek Mulinari som så fantastiskt väl, grundligt och dessutom kortfattat lyckats förklara den spännande, nytänkande och pluralistiska revolutionen i Sydamerikas hjärta.

Revolutionen på 4000 meters höjd är en unik bok som fyller en verklig kunskapslucka om Bolivia – som med Ecuador utgör den andinska delen av den latinamerikanska vänstervågen.

Jag tror dessutom att den svenska och globala vänstern har mycket att lära sig av och låta sig inspireras av den pågående indiandominerade klasskampen under ledning av Evo Morales – landets förste indianske president.

I Bolivia finns i den majoritära bondedominerade urbefolkningen ”det långa minnet” av inkariket (quechuaindianer) och föregångaren Tiwanakuimperiet (aymaraindianer), samt kvarvarande indianska kommunitära traditioner, organisationer, kollektivtänkande och arbetssätt. Andinsk socialism. Respekt för Moder Jord, Pachamama. Drömmen om den stora förändringen, Pachakuti.

Där finns också ”det korta minnet” av den radikala nationalistiska och antiimperialistiska revolutionen 1952–53. Trots att dess jordreform byggde på främmande individuellt ägande och kulturell assimilering av indianerna till den vita styrande minoriteten (”mestisering”). Revolutionen gav ändå indianerna medborgarskap i det land som till dess varit en kopia av apartheids Sydafrika.

I den lilla arbetarklassen och bland studenter och intellektuella växte det också fram ett fackligt-politiskt vänstertänkande. Speciellt Bolivias kämpande gruvarbetare gjorde sig ett namn världen över. (Se Domitila Chungaras bok Om ni låter mig tala.)

Som Leandro Schclarek Mulinari så klargörande beskriver började de här tre olika tankeströmningarna att smälta samman från sent 70-tal och framåt – revolutionär nationalism/antiimperialism; marxism/socialism och facklig radikalism och indianism/”katarism” – alltså en etnisk, kulturell, indiannationell kamp för egna identiteter och samhällsformer.

Det finns i landsorganisationen COB ännu en sekteristisk ”proletaristisk” strömning, som ensidigt betonar klasskampen. Och det finns bland främst aymara-intellektuella en sekteristisk indianistisk opposition, vilken ensidigt betonar den etniska kampen. Men huvudfåran i boliviansk vänster i dag är integrationen av klasstemat och den etniska frågan i den folkliga kampen, visar författaren. Dessutom gör man framsteg inom jämställdhet, hbtq-frågor och lokal/regional decentralisering.

Den här lyckade korsbefruktningen av främst klass och etnicitet har gjort att det politiskt breda ”indiansocialistpartiet” MAS (Rörelsen för socialism) vunnit med stor majoritet i val efter val. Inte bara bland bönder utan även bland arbetare, stadsbor och medelklass – det senare en klassallians man lägger stor vikt vid.

Klassperspektivet är starkt, liksom betoningen av de fattiga. Boken beskriver utförligt de många reformer MAS genomfört i långsiktig riktning mot en välfärdsstat. Mycket långsiktigt men försiktigt rör man sig också mot en framtida ”socialistisk utopi”. Samtidigt samarbetar man med utländska och inhemska företag och försvarar privat ägande, vid sidan av statligt, kommunalt och traditionellt (indian)kommunitärt.

Kollektivt ägande av jord ägnar man särskild omsorg, då den är basen för de olika indianska folkens självbestämmande och lokalmakt (”jord och makt”). Och för ett bevarande av hotad indiansk identitet – av aymarnationen, quechuanationen och andra (drygt 30 ”nationer” med alla mindre indianfolk inräknade).

Om klass svarar på frågan vad man är, så svarar etnicitet på frågan om vem man är. Båda sakerna anses viktiga – och här finns något att lära för en världsvänster som inte alltid förstått kraften i ”den nationella frågan” (med vissa undantag, exempelvis Gramsci).

MAS med sina många sociala rörelser och diverse tanketendenser bygger demokratiskt, pragmatiskt, pluralistiskt, reformistiskt, flexibelt, prövande, tolerant, taktiskt och ofta förvånansvärt kompromissvänligt gentemot den vita rikemanshögern ett nytt Bolivia, fritt från intern kolonialism och yttre imperialism. Även i sin anti-sekteristiska ideologiska mångfald och bredd har MAS och dess ”demokratiska och kulturella revolution” något att lära vänstern i andra länder.

Ett annorlunda Bolivia byggs med den stora indianmajoriteten som bas men med en vilja till försoning med och inkludering av vita och mestiser i folket och nationen. Även här påminner landet om Sydafrika. Bara att där var den etno-kulturella kampkomponenten (afrikanismen) mycket svagare i relation till det marxistiska tankegodset.

Jag har nästan bara stora lovord till denna bok (där författaren även redovisar kritiken mot MAS) så jag hoppas att den ska spridas och studeras inom vänstern. Samhällsexperimentet i Bolivia är i mina ögon det absolut mest intressanta i världen i dag.

Jag har bara minimal kritik och nämner bara en invändning som är viktig för mig personligen: författaren missar att nog betona att det var CSUTCB som från 80-talet var ledande i sammansmältningen av klass- och identitetsfrågan i Bolivia med sitt slagord ”klass och nation”.