Vi befinner oss i generation 13 och 14 av Antoinette, Wilhelm, Karl och Eddie. Klonernas liv är mycket begränsat. De får inte tilltala varandra med namn eller röra vid varandra. Deras liv består av att städa, fika och färdas genom rymden. De får inte ifrågasätta tillvaron, eller de tror att de inte får ifrågasätta den. En människoröst tilltalar dem när det är dags att dö.

Vad är meningen? Det är den frågan ingen av dem kommer undan när det väl kommer till kritan, som de oundvikligen ställs inför när tiden börjar rinna ut, oavsett de vill det eller inte.

Moonchild med sina tre rum, samlingsrummet, teknikrum och ett litet växthus, sina regler och rutiner är klaustrofobiskt. Liksom meningen med livet är oklar är det detsamma med hur och varför reglerna finns.

Klonerna försöker hitta ett mål och mening med sina begränsade liv. Det är storyn i den här föreställningen – varje individs försök att hitta livets mening.

En klon tror att människan som gett dem livet också ska ge dem meningen med det. Klonen Wilhelm upptäcker när han läst igenom alla generationers loggböcker att han är den ende som gjort just detta. Han är unik. Han särskiljer sig och blir lycklig av den tanken. För Antoinette, som han pratar med på nätterna när han egentligen måste sova, avslöjar han att han själv inte skriver upp allt i loggböckerna, till exempel deras nattliga samtal och att deras samtal är viktigast av allt för honom.

När klonerna begravs säger rösten som är deras vägledare genom livet: ”du har varit unik och värdefull. Då tycks det vara meningen, att ha varit annorlunda”.

Språket som klonerna använder är barnets: ”Eddie blödade.” Och när Eddie#14 ifrågasätter reglerna, meningen med livet och säger att hon sett ljuset blir hon utskälld och inlåst på sitt rum – som ett barn. Eddie#14 är upprorsmakaren. Parallellen mellan Eddie och Jesus är uppenbar. Jesus och barn är oskyldiga och rättfärdiga (oftast) samtidigt blir de fördömda och dömda av dem som innehar makten och sätter agendan: av föräldrar, makthavare, den stora massan till gruppen och grupptrycket eller konsensus om man så vill. Hur fria är var och en av oss egentligen? Och vad är meningen med livet?

Frågorna som väcks är många och en som är omöjlig att förbigå är: hur skulle livet te sig om det bara fanns fyra människor i universum och om vår enda mening vore att hitta nytt syre innan syret i vår egen lilla kapsel tar slut? Den frågan kommer väldigt, väldigt nära och känns trovärdig.

Klonen Eddie#14 är framför allt en tankeställare. Som livet självt.