Den lilla kvarterskrogen bakom Dramaten osar sunk. Inte i luften utan i möblemanget. Det är lite som man tänker sig att en vikingabar hade kunnat se ut. Stadiga pallar och runda tjocka bordsskivor som snarare ser ut som hjulen på en gammal vagn. Mörkt trä, de satsar på en rustik känsla. Folk hukar sig över borden. Camilo – eller Pierre som han egentligen heter – gillar stället och tycker att det är opretentiöst. Han fäller upp datorn och sköljer ner det sista av favoritölen.

– Har du någon penna? Jag behöver skriva ner hur långa låtarna är så att jag kan mixa dem snyggt, säger han.

– Tyvärr.

Han går iväg till baren och lånar. Det är dj-tävling i kväll på klubben Hells kitchen nere vid Svampen. Det är sista grundomgången och Camilo är en av tre dj:s som är kvar i tävlingen. Han berättar att det från första början var runt 400 som hade anmält sig genom att ladda upp sitt mixtape på en hemsida. Men det var inte alls meningen att han själv skulle vara med.

– Jag anmälde mig ofrivilligt egentligen. Jag skulle bara ladda upp ett mixtape och fick ett mejl där det stod ”förstår du reglerna?”.

– Vad då för regler?

– ”Ja, men jag tycker att ditt mixtape är bra och vill att du ska vara med i tävlingen”, var det någon som skrev tillbaka. Sen fick jag reda på att vinnaren får spela på Space på Ibiza. Det är en av världens största och bästa klubbar, säger han.

Det är inte första gången Camilo får möjlighet att spela utomlands. Han har tidigare spelat i Sao Paulo, i England och på Kuba. Ofta hänger det ihop med hans jobb som stylist. När han har skickats iväg för att göra ett modejobb har han passat på att ta med sig dj-utrustningen. Det är nästan lättare att få spelningar utanför Sverige tycker han. När han var på Kuba gick han bara rakt in på en klubb och sa att han ville spela. Han tycker att det är mycket trassligare hemma, här bokas dj:s ibland ett halvår i förväg.

Camilo har en bred musiksmak. Det är åtminstone så han vill uppfattas. Han spelar allt från hiphop och funk till disco och house. Om han får bestämma blandar han fritt. Inspirationen kommer från de många ställen han har bott på, men även från hans brasilianska mamma som var dj på 1980-talet. Hon spelade ofta sena kvällar och när det inte gick att lösa på annat sätt fick sonen följa med ut på klubben.

– Jag var där sena nätter. Morsan hade ingen barnvakt och kunde ingen svenska så jag fick hänga med och stå där bakom dj-båset. Hon körde mycket disco. Det var det som gällde under den perioden. Hon spelade Prince, Frankie goes to Hollywood och allt sånt, berättar han.

Camilo har växt upp lite överallt, utan att för den delen betrakta sig som rotlös. I mitten av 1980-talet bodde han i Palermo med sin mamma. Hon hade träffat en maffiakille, en sicilianare. Han var book keeper och tjänade pengar på hästar.

– Många på Sicilien är på något sätt kopplade till maffian. Det är till och med tradition att folk hellre går till maffian än till banken. Problemet är bara att räntan är jävligt hög. Om du inte betalar kan det gå riktigt dåligt. Det var inte en sund miljö för mig när jag var liten, så vi flyttade till Florens.

Efter att ha bott i Florens ett kort tag landade de slutligen i Lambohov i Linköping.

– Vi bodde i ett område där det var ett projekt att blanda olika samhällsklasser. Rika lekte med fattiga och vice versa. Status, hur man bodde eller vad man hade var inte viktigt, det handlade mer om vem du var som person.

Efter gymnasiet flyttade Camilo till Stockholm. Hans hiphopgrupp Ship of fools hade börjat ge ljud ifrån sig och det dök upp spelningar här och där. På den tiden rappade han. Det var i mitten av 1990-talet och svensk hiphop var relativt nytt.

– Det kändes kul att vara bland de första inom svensk hiphop tillsammans med Looptroop och Goldmine. Sen kom Petter och Sherlock. Det var den eran liksom. DN skrev att man är hiphopveteran, då har man bidragit till något, säger han.

Det var först när han flyttade till förorten Råcksta utanför Stockholm som dj:andet åter fick en plats i hans liv. Han hade en stor lägenhet som många av dåtidens svenska rappare brukade sova över i. Lägenheten blev en viktig samlingspunkt för musikskapande och Camilo byggde upp en liten studio. Han fick ett par skivspelare som hans mamma hade köpt under en av sina resor till Teneriffa. Han ville lära sig scratcha på sina låtar, men behärskade inte tekniken. Så han satt hemma och nötte.

Efter ett tag lossnade det och han började göra små scratchar och mixar mellan låtarna. Då bestämde han sig för att försöka ta det ut till klubbarna. På den tiden var det mycket hiphop och funk, numera spelar han mer house. Anledningen är enkel, han vill spela på de största ställena i världen.

– Jag vill stå bland 10 000 pers och spela. Hiphop blir aldrig riktigt så, säger han och tittar ut över folket som passerar förbi på krogen.

En lång kille i blå jeansskjorta tittar in.

– Ni kör intervju va?

– Ja, men kom in, säger Camilo.

Det är hans kompis Martin som har kommit förbi. Han är ljusansvarig under spelningen och ska se till att giget blir så effektfullt som möjligt. Planen är att förstärka låtarna genom att använda ljus i olika färger. Han har själv spelat ute några gånger, men det är ingenting han lägger ner tid på.

– Det har blivit lite på skoj liksom. Inte house dock, jag gillar sjuttiotalsmusik, säger han.

En gång när Martin spelade höll det på att gå helt åt skogen. Stället som han skulle spela på hade sagt att de hade all utrustning, men när han kom dit så funkade ingenting. Till slut fick han ringa in Camilo att komma och hjälpa honom.

– Det blev världens panik. Jag fick rycka ut som jour-dj, säger Camilo och skrattar.

Dörrvakten på Hells kitchen är skeptisk. Han tittar bekymrat på Camilo och oss andra. Han tar en auktoritär ton och säger att det går bra att Camilo går in, men resten får stanna ute. Camilo förklarar att alla måste med.

– Ja, men de hjälper mig du vet. Han är journalist och han fixar ljuset och så.

Dörrvakten suckar och släpper motvilligt in oss. Inne på klubben är det relativt tomt. En man i blå Adidasoverall och vit mössa dansar ensam runt till housemusiken. När han ser Camilo går han fram och hälsar. De båda försvinner iväg. Personalen testar ljuset från en platta i väggen. Martin står bredvid, inspekterar och försöker lära sig var de rätta knapparna sitter. Ljuset blinkar epileptiskt och växlar mellan vitt och rött.

Strax efter tolv börjar folk välla in. Alla klär sig i samma stil, avskalat svart. Några äldre herrar med uppknäppta vita skjortor höjer nävarna till musiken, men med undantag från dem ser alla likadana ut. Camilo sitter i soffan och pratar med några bekanta. En låda öl ställs framför honom.

– Det blir en hel del drickande. Det blir så om du jobbar i barmiljö och bartendern kommer och fyller på med bärs. Om du inte har disciplinen kan alkoholen bli ett problem, säger han.

Han berättar att han har sett en del skräckexempel genom åren. Dj:s som har blivit så fulla att de knappt kan stå på benen när de spelar. Han tycker att det är pinsamt, i slutändan är det ett vanligt jobb och då går det inte att bete sig på det viset.

Den första gruppen går på. De slänger med händerna i ett försök att få igång folk, men det är trögstartat. Camilo berättar att domarna bedömer efter musikval, teknik, publikrespons och karisma.

– Jag hoppas att karisma kommer först, säger han och skrattar.

Han gillar inte den kommersiella housemusiken något vidare. Han tycker att den är för lättköpt. Han ser sig själv lite som en upplysare och när han spelar ute vill han gärna ge folk en historielektion i klubbmusik.

– Jag kommer att börja ganska hårt och sen går jag in på discon. Sen ner i techno, och sen ner i electrohouse. Beröra de olika genrerna, säger han.

Runt 2006 började Camilo spela elektronisk musik ute. Han var musikansvarig på ett litet ställe som hette Ill Conte inne i stan. De ville ha ett tydligt klubbkoncept och Camilo drog dit en massa house- och techhouse-dj:s som fick spela. Då och då spelade han själv. Det var också kring den här tiden han började ta sitt dj:ande på större allvar och gick rundor för att presentera sig för olika barägare i stan.

Det personliga mötet var viktigt, framför allt för att ge ett ansikte till musiken. Det var också bra att känna någon annan som spelade, på det sättet gick det att nästla sig in. Han tror inte att det är nödvändigt att vara världens entreprenör för att ta sig fram. Det är klart att det är ett plus, men han tycker hittills att det har fungerat bra för honom.

– Det är bra att ligga på ett managementbolag som gör allting åt en. Det har inte jag och det har ändå gått. Men det är klart, nu vet folk att man spelar, det är nog svårare för någon helt okänd. Men det är bara att tjata, till slut är du där och kör, säger han.

Det är dags att gå upp. Camilo blir lite nervös av domarnas beslut att helt plötsligt ändra reglerna. De får spela i 20 minuter istället för de 30 som från början var bestämt. Han är rädd för att tiden kan bli ett problem, likaså mixningen som lätt kan strula till sig.

Första låten går igång. Camilo signalerar mot några tjejer som han känner i en uppmanande gest att de ska komma och dansa. Dansgolvet fylls snabbt. Martin gör sitt bästa för att hänga med. Fingrarna springer över knapparna som kontrollerar ljuset. Han är inne i det, grimaserar för att visa hur hårt han tycker det är och sveper sin öl. Camilo mixar in techno och house nästan obemärkt.

Han berättade tidigare under kvällen att han vill att låtarna ska ha ungefär samma tonart, för han tycker inte om när det clashar. Han vill ha en ren och snygg övergång, det är skitviktigt.

Fler och fler ansluter till dansfesten och ingen verkar vilja vara utanför. De båda tittar ut över publiken och konstaterar att de fick folket med sig denna gång. Camilo tonar ner sista låten, pitchar ner trummorna och setet är slut.

Utanför klubben är det kö. Några som ser ut att vara lite för unga för att komma in försöker få kontakt med Camilo. Han tittar bort, tänder en cigarett och pustar ut.

– Snubben kom fram och sa att det bara var fyra minuter kvar när jag hade sex låtar kvar, säger han.

– Men det kändes ändå jävligt bra.

En kille med svart keps går förbi och passar på att berömma Camilo innan han öppnar dörren och går ner till klubben igen.

– Grymt jobbat.

– Tack, säger Camilo och fimpar sin cigarett.

– Alright, men jag sticker in igen. Vi hörs då, säger han och slinker förbi dörrvakten.

Efter ett par dagar och åtskilliga sms svarar Camilo. Han står i affären och letar flugor. Förutom musik och dj:ande är det en av hans stora hobbys, flugfiske. Han berättar att han inte vann, men han blev inte speciellt besviken. De var de som spelade lite mjukare house efter honom som tog hem det.

Camilo säger att det hade varit kul att spela på Ibiza, men framför allt såg han det som en bra referens att ha spelat där. Det finns andra möjligheter som han ser det. I sommar kommer han bland annat att spela i Valencia, det ser han fram emot. Berlin är också en stad han skulle vilja spela i. Men egentligen spelar det ingen roll var han uppträder så länge han känner att han kan ta sitt dj:ande vidare och nå ut till fler människor.

– Det målet måste man ha. Och den musik jag vill köra nu lämpar sig inte för baren. Du måste ha ljud alltså, ett ljudsystem som klarar basen, säger han.

Gillade du artikeln? Om två veckor skriver Jesper Jäger-Ärlestad om Mimmi och dj-kursen för tjejer på Fryshuset.