Er musik har kallats chockrock, ni kallar den psykadelisk trash, vad är det egentligen ni gör och spelar på scenen?

DM: Ja psykadelisk trash beskriver väl vad det handlar om men vi är inte bara det.

GP: Vi verkar på flera olika nivåer och är inte hårt knutna till en viss stil eller formel. Musiken, som vi troligtvis är mest kända för, är vår bas, men vi lägger alltid stor vikt vid våra föreställningar och hur vi själva uppfattas, och självklart vilka budskap vi sänder och till vem de riktas. Vi försöker alltid och lyckas med att vara annorlunda, nya, för oss själva och andra i alla detaljer av Let 3s uttryck, från dramaturgi, scenografi, koreografi, våra omslag och musikvideofilmer, till våra offentliga aktioner och inte minst våra intervjuer. Det är svårt att sätta in oss i ett fack. Vi och vår musik har kallats ”chockrock”, ”kultband från Balkan”, ”första klassens rockattraktion”, men alla vet att vi är Let 3, att vi inte kan jämföras med någon annan och inte kan placeras in i ett fack med liknande band, eftersom de band som liknar oss har sina egna fack och vi har våra. På ett sätt gör det oss till ett ödem. Det är troligtvis det som gör oss intressanta. Att vi är intressanta för oss själva gör att vi blir intressanta för andra, för publiken.

DM: De aktioner och performanceföreställningar som vi genomför och vår musik är två självständiga element som lever sina egna liv, men ibland kombinerar vi dem och då verkar de tillsammans. Det är så vi för fram vår konst. Vad gäller musiken så har vi på de två senaste albumen kombinerat elektronisk musik och rockmusik. På vårt senaste album, Bombardiranje Srbije i Cacka, använde vi oss av en ganska lyckad kombination av folkloremotiv, elektronisk musik och rockmusik. Resultatet blev ett annorlunda musikaliskt sound som jag aldrig hört någonstans tidigare.

Vilka ämnen bearbetar ni som konstnärer?

DM: Livet, människan, våra budskap är mycket humana. Mänskliga rättigheter, att människor ska må så bra och leva så bra som möjligt. Det kroatiska folkets rättigheter är ett aktuellt tema för oss. Vår senaste föreställning, Kiklop, som spelas just nu i Velika Gorica i Kroatien och är omdebatterad, handlar om tillståndet i landet och om de ociviliserade, lömska, politikerna som i mångt och mycket förstört det kroatiska folket och lett det till misärens rand. För övrigt är våra budskap enkla, kärleksfulla och rätt humana. Ofta visar vi våra könsorgan, eftersom vi anser att det är det enda sättet att få till stånd kommunikation mellan regeringspartiet och oss. Vi skickar bestämda budskap till dem men vi tror inte att de når upp till den civilisationsnivå som krävs för att förstå det vi vill ha sagt. Det är som om vi uttryckte oss i Brailleskrift.

GP: Roamingen är inte felinställd, frekvensen glider iväg, hahaha.

Vad är budskapet till regeringen?

DM: En stor procentuell andel av det kroatiska folket anser att de bör avgå, lämna makten och vårt budskap är att de ska lämna ifrån sig makten. Vi använder oss av de möjligheter vi har. Bokstavligen bankar vi kuken i deras huvuden och det kommer vi att fortsätta att göra tills det går upp för dem och de förstått att det bästa vore om de avgick.

Vad är viktigast för er under konserterna?

PG: Att alltid ge allt. När vi har konserter är det fest och positiv energi.

DM: Var lyckliga och fortsätt hoppas, är vårt budskap från scenen.

Varför är det viktigt att chockera?

GP: Det är mycket, mycket viktigt, konstnärer har alltid chockerat. Om man lyckas chockera någon så betyder det att den personen har ett värde i sig som är viktigt att uppmärksamma och fundera över. Det är en reningsprocess för samhället, omgivningen som man befinner sig i. Under en provokation ställs frågor. Finns det frågor finns det svar. Polemik och dilemman framträder. Konversationer och kommunikation uppstår. Ibland, inte alltid, hittar man en lösning. Det kan innebära att man tar ett steg framåt. Därför är provokationer mycket viktiga. Det har vi varit med om flera gånger, ett konkret exempel är när man ville förbjuda oss att uppträda i Travnik, i Bosnien. Till slut fick vi tillstånd att uppträda i en väldigt liten lokal. Publiken stödde oss och köpte biljetter trots att de inte kunde komma in. Hela historien blev omskriven i media. Pandoras ask öppnades. Även andra hade drabbats av förbud, manifestationer av olika slag, DJs, teaterföreställningar. Polemik uppstod och förbuden ifrågasattes. Vad betyder dessa förbud för Bosnien och Bosniens framtid? Vilken väg ska Bosnien gå? Det var positivt. Jag vet inte om vi förändrade något men vi flyttade fram positionerna i en fråga. Samma sak hände i Slovenien, där vi i slovensk tv uppträde med en stor fisk kring halsen vilket gav associationer till gränskonflikten kring Piran-bukten, mellan slovener och kroater. Vi hade även rosor i ändan som vi drog ur och kastade ut till vänskapsfolket men här uppstod en total paranoia, dvs tv-direktören, som vid den tiden var kroat, uppfattade det som en personlig provokation. Han avskedade till och med vissa människor och hela Slovenien reagerade. Och en debatt uppstod om att det här aktuella ämnet mellan de två länderna inte borde sopas under mattan. Detta visar varför det är viktigt att provocera. Provokationer kan vara positiva.

Kan man chockera alla människor?

GP: Alla har säkert en svag punkt. För oss är det mest intressanta att ta pulsen på etablissemanget, inte bara rent allmänt, utan medelklassens världsåskådning, mellanskiktet som hankar sig fram och menar att det är bra som det är, den mentalitet som finns överallt, globalt, civilisationens mellanskikt. Deras reaktion är viktig för oss. Det skiktet, majoriteten, går att chockera. Det har inte bara vi bevisat utan även andra. Folk blir ju chockerade av allt möjligt, till och med kungabröllop, vad som helst.

DM: Det är viktigt att inte bara provocera en typ av människor, utan att även att chockera vår egen publik ibland, dem som är på vår sida, som säger ”vi är era rockare”. Då gör vi ett album med folkmusikinslag eller så spelar vi in en musikvideo med Severina (skandalomsusad kroatisk popsångerska, reds.anm.). I musikvideon med Severina deltog vi inte musikaliskt, men bara det faktum att vi var med och spelade in musikvideon med henne gjorde gjorde att de tappade fattningen. För oss handlar det om att sätta den sidan i gungning också. Det är otäckt när du klamrar dig fast vid något och säger ”detta är mitt liv, jag lever som en rockare, jag lever enligt de här reglerna” och så kommer vi och säger, era regler är lika mycket åt helvete som alla andras. Regler borde inte få finnas.