ABF-huset i Stockholm en tisdagskväll i februari. Kön till kvällens föredrag ringlar oroväckande lång och slutar först halvvägs ner i trappan. Det är slutsålt till sista plats och trots att även alla som kan tänka sig att stå släpps in stängs dörrarna till slut när fler helt enkelt inte får plats. Kvällens huvudperson är den brittiske forskaren Tim Jackson och temat är om välfärdsskapande är möjligt utan ekonomisk tillväxt.

Tillväxtekonomin är så grundmurad att forskning om hur en ekonomi utan tillväxt skulle kunna fungera är i det närmaste obefintlig. Samtidigt börjar allt fler bli medvetna om att tillväxtekonomin inte är hållbar, att den är på väg att spränga planetens gränser.

Detta dilemma – att tillväxten är ohållbar men samtidigt det enda vi har att ta till för att undvika ekonomisk kollaps – är utgångspunkten i den uppmärksammade rapporten Prosperity without growth? (2009) av Tim Jackson, professor i hållbar utveckling vid University of Surrey, på uppdrag av den brittiska regeringens kommission för hållbar utveckling. Boken är nyligen översatt till svenska under titeln Välfärd utan tillväxt.

Om vi nu vill undvika såväl ekologisk som ekonomisk kollaps menar Jackson att vi måste omvärdera och omformulera makroekonomins struktur i grunden och i de nya modellerna inkludera ekologiska variabler som resurser och utsläpp. Vi måste utmana de två ömsesidigt beroende processer som driver tillväxten: produktion och konsumtion av nya saker.

I dagens samhälle har de materiella tingen central betydelse för vår status och identitet, ett mönster som enligt Jackson måste brytas. Innebörden av begreppet välfärd behöver omdefinieras så att den materiella välfärden får mindre utrymme (förutsatt att de grundläggande behoven är tillfredsställda) till förmån för välfärdens psykologiska och sociala aspekter.

Jackson konstaterar att det inte kommer att bli en lätt uppgift att få människor att konsumera mindre och ändå uppleva ökad välfärd, men det är samtidigt den enda lösning som återstår om vi vill att välfärden ska bestå på lång sikt.

Politisk styrning är här av central vikt. Staten har i dag en oomtvistad uppgift att upprätthålla den makroekonomiska stabiliteten och medverkar därför till att stärka konsumtionskulturen så att hjulen snurrar snabbare. Så länge den markoekonomiska stabiliteten är beroende av ekonomisk tillväxt kommer det att finnas incitament för regeringar att stimulera densamma.

För att inte kompromissa med en annan av statens uppgifter – att skapa en långsiktigt säker framtid och skydd av sociala och ekologiska värden – krävs därför en genomgripande strukturell förändring av makroekonomin. Staten har en avgörande roll i denna förändring.

Jackson presenterar i sin rapport ett antal förslag på åtgärder som regeringar kan genomföra för att påbörja vandringen mot en hållbar ekonomi. Ett av de första stegen handlar om att ifrågasätta och nedmontera statuskonsumtionens sociala logik. För detta krävs politisk handling i form av konkreta förändringar i exempelvis skattesystemet, i trafikplaneringen, i utbildningen och i regler för reklam. Investeringar är viktiga, men målet med dem ska inte likt dagens stimulanspaket vara ökad konsumtion.

Det handlar om investeringar som syftar till sådant som ny infrastruktur, en fossilfri ekonomi eller social stabilitet som kanske inte är lönsamma på kort sikt, men på lång sikt medför att vi håller oss inom planetens gränser.

Att intresset är så stort för Jacksons seminarium överraskar såväl arrangörer som deltagare. Diskussionen kring nödvändigheten av ekonomisk tillväxt för att uppnå diverse samhällsmål är inte ny men den har heller inte varit särkilt het på länge. Det har under lång tid inte varit politiskt gångbart att ifrågasätta ekonomisk tillväxt som motor för allt gott och därmed överordnat politiskt mål.

Det finns dock en uppsjö av bevis för att tillväxt inte är nödvändigt för en hållbar ekologisk utveckling, utan kanske snarare tvärtom bidrar till såväl tilltagande klimatpåverkan som andra miljöproblem. Att lycka, eller välbefinnande, inte tilltar med ökad inkomst är bland forskare sedan länge väl känt och det är inte ens säkert att sysselsättningen ökar i takt med tillväxten.

Jacksons bok är bara ett av flera exempel på ett nyvaknat intresse för tillväxtfrågan. Den kanadensiska miljöforskaren Peter Victor publicerade 2008 boken Managing without growth: slower by design, not disaster (Edward Elgar) och på svenska finns bland annat Christer Sannes Keynes barnbarn – en bättre framtid med arbete och välfärd (Formas, 2010).

Att eftersträva en ”negativ tillväxt” (BNP-minskning) och enbart genom detta hoppas att det skulle förbättra miljöns tillstånd eller människans välmående vore emellertid naivt. Att vända en tveksam korrelationsmodell upp och ner skulle helt enkelt vara en upprepning av tillväxtivrarnas misstag. Verkligheten är mer komplicerad än så.

En avtagande tillväxt riskerar att medföra ökad arbetslöshet och social oro. I situationer med ekonomisk nedgång blir därför regeringars högsta prioritet att få hjulen att snurra snabbare igen, att genom särskilda satsningar stimulera efterfrågan och konsumtion för att på så sätt öka produktionen och minska arbetslösheten. Detta är också kärnan i de keynesianska stimulanspaket som har lanserats i kölvattnet av finanskrisen år 2008–2009.

Den vetenskapliga tidskriften Journal of cleaner production (www.elsevier.com/locate/jclepro) hade i fjol ett temanummer där tillväxtens, men även recessionens, den ekonomiska tillbakagångens, betydelse diskuterades (vol 18, 2010). Jeroen van den Bergh, en ledande ekologisk ekonom, propagerar där för ett mer avslappnat förhållningssätt till ekonomisk tillväxt och dess måttstock BNP. Med en neutral inställning till såväl ekonomisk tillväxt som tillbakagång kan vi fokusera på de egentliga målen vi önskar uppnå, där tillväxt hittills har setts som ett nödvändigt steg på vägen.

van den Bergh menar att det finns en ”BNP-paradox” – det vill säga att trots all teoretiskt och empiriskt motiverad kritik av BNP som indikator på social välfärd och framgång är dess roll inom ekonomi, politik och samhället i stort fortsatt stark. Det bästa en regering kan göra är att förhålla sig helt neutral till ekonomisk tillväxt, för att istället fokusera på mer relevanta indikatorer och mål som har en tydlig koppling till människors välmående.

Om en politik som syftar till förbättrad hälsovård, en hållbar ekologisk utveckling eller minskade sociala klyftor påverkar BNP i positiv eller negativ riktning ska det enligt van den Bergh inte utgöra ett hinder för att genomföra politiken. Höga koldioxidskatter är kanske vad som krävs för att mota ett annalkande klimathot i grind. Om dessa visar sig leda till en lägre ekonomisk tillväxt är det inget vi ska oroa oss över.

Tyvärr kommer många experter och politiker att just oroa sig. Vore de medvetna om BNP-paradoxen skulle de ta nedgången om inte med en klackspark så åtminstone mer avslappnat.