Malmö Fria träffar sångerskan Gaby Ryd och basisten/gitarristen Jens Almqvist på stadsbiblioteket en gråmulen majdag.

Varför här?

– Varför inte? Oftast träffas vi på Karlskronaplan, i lägenheten eller på ett kafé. Det är kul att vara någon annanstans, säger Jens.

Gaby and the Guns är ett band som är, som man brukar säga, ”på väg upp”. Deras båda album har hyllats av pressen och de har avverkat de flesta stora festivaler, spelats i diverse radiokanaler och uppträtt i Nyhetsmorgon på TV4 och SVT sedan bandet bildades 2007.

Har ni kommit så långt som ni önskat?

– Man kan väl säga att vi tar nya steg varje gång vi gör något nytt. Men vår musikstil passar ju inte in i något kommersiellt fack, säger Jens Almqvist.

Att bli kända för kändisskapets skull är knappast något de suktar efter. Gaby fick en gång rådet att söka till Idol, något hon i dag ler åt.

– Idol känns ibland som en mediebluff, så som vissa höjs till skyarna. Men visst, det är så många som söker dit i dag så det är nog bra för vissa. Min dröm är att få uppmärksamhet för det vi gör. Vi tycker att vi gör något fantastiskt och då vill man klart att så många som möjligt ska höra det, säger hon.

Det som bandet gör är något alldeles eget, en sorts pop med influenser från visan och med sång på klingande skånska. Terapeutiskt bakgrundsljud tyckte en recensent. Och visst finns det både melankoli och hopp i såväl text som musik.

Senaste plattan Bränner staden, handlar om just detta.

– Albumet skapades när vi befann oss i en förändringsfas både som band och privat, vi har alla gått från ungdom till vuxenliv. Det handlar om att vara på väg någonstans, och att känna både sorg över det man lämnar men också hopp inför det nya, berättar Gaby och Jens inflikar:

– Det handlar om att se fram emot att rasera något och sedan bygga upp det igen, eller att bygga upp något som har raserats. Eftertanke mellan de två skeendena.

Titelspåret handlar om Malmö, en stad som är för liten, men ändå stannar man kvar: ”Flytta mig på kartan, jag är ändå jag”.

– Det handlar om känslan att slå sig till ro och inse att det finns nackdelar med det, en tristess. Men också om klyschan att man aldrig kan fly från sig själv, säger Gaby.

Samtidigt är plattan lite av en hyllning till Malmö. Här omgärdar sig bandet med ett kreativt vimmel, där nya samarbeten ständigt föds.

– Malmö är avantgarde, men utan att vara elitistiskt. Det finns så många tokiga människor som gör helt fantastiska saker. Det är väldigt inspirerande, säger Jens och Gaby.

Inför andra plattan valde bandet att lämna skivbolaget National, för den egna etiketten On dit Oui! (i betydelsen Vi säger Ja!).

– En av anledningarna till att vi bröt med National var att vi ville prova att ha hela ledet hos oss själva och vara delaktiga i allt, från att skriva musiken, till att mixa den och göra pr. När man är beroende av andra kan det vara svårt att få igenom alla idéer. Vi ville ha makten att ha oss själva som vår högsta prioritet, säger Jens.

– Vi har fått mycket hjälp och massor av roliga samarbeten som ger positiv energi har också kommit ur det här, säger Gaby.

Ett exempel är samarbetet med Skånes Dansteater, som gick från ett gemensamt framförande till en kortfilm, som ska visas i höst, än så länge oklart var.

– Ursprungstanken var en musikvideo till Bränner staden men nu är det en kortfilm till musik, en tolkning av låttexten genom dans och skådespeleri. Åtta dansare är med och så gifte vi in en regissör och en filmare som vi jobbat med tidigare i projektet, berättar Jens.

Var ni aldrig nervösa inför att starta eget?

– I musikbranschen finns ingen trygghet att förhålla sig till ändå. På ett sätt är det tryggare att ha eget, då har man makten att påverka och att välja vem man vill jobba med, säger Gaby.

Att försörja sig på musiken är än så länge en dröm. Räkningarna betalas med hjälp av jobb i kultursektorn för Jens del och inom vården för Gaby.

– Det är väldigt få som lyckas tjäna pengar som musiker. Så som industrin ser ut gäller det att hitta sina egna vägar och skapa möjligheter, säger Gaby.