Poul Gernes (1925–1996) bodde 30 år i Sverige men fick aldrig något erkännande för sin konstnärliga gärning här. Istället fick han åka över sundet för att ställa ut och i Danmark är han STOR.

Han har utsmyckat mer än 150 byggnader och hans verk finns i allt från statsministerns hemliga bunker, som används i händelse av atomkrig, till skolor, sjukhus och biografer.

För första gången presenteras han nu i Sverige med en retrospektiv gemensam utställning på Malmö Konsthall och Lund konsthall.

I Malmö får vi ta del av Gernes större verk, som hans alfabet av former, rejäla pjäser utspridda som vid en lek med gigantiska leksaksklossar. Alfabetet återkommer också på stora målningar i alla de färger.

– Alfabetet är ett system som alla känner till. Man behöver inte tänka, tolka, lägga till något eller utläsa en psykologisk betydelse när man ser på dem. Det är grafiska, demokratiska former, berättar konstnärens dotter Ulrikka Gernes på pressvisningen.

Gernes jobbade gärna efter olika, självuppfunna system. Ibland kunde dessa handla om att avpersonifera skapandet för att öppna dörren till abstraktion eller för att ta fram användarvänliga tekniker som möjliggjorde för snart när vem som helst att fullfölja hans verk.

Ett annat system kunde vara slumpen berättar Ulrikka Gernes.

– Han kunde be förbipasserande att välja vilka färger han skulle använda eller hålla färgerna bakom ryggen och på så sätt själv välja utan att veta, säger hon.

Lekfullheten är det som drabbar mig mest med Gernes när jag vandrar genom konsthallens luftiga lokaler där hans monumentala verk verkligen gör sig bra. Till synes slarvigt målade ringar på tavla efter tavla, flaggor med glasstrut, spelkortssymboler och lapptäcksteknik är hans förslag på Europeiska federationens flagga à 1972 och så dessa kvadratiska tavlor med breda ränder. Allt i starka, härliga färger.

– Han ville skapa positiva känslor. Han jobbade alltid med det demokratiska, det igenkännbara. Om han hade kunnat hade han satt färg på en hel by, säger Ulrikka Gernes.

Efter denna färgkavalkad blir det nästan att chock att gå in i avdelningen där multikonstnären Anna Maria Maiolino (född 1942) ställer ut. Här möts vi först av en serie fotografier där en kvinna poserar med en sax som ser ut att vilja hugga henne i ögat eller klippa av nästippen, munnen. De är daterade 1974 och är en reaktion mot den tidens politiska klimat och diktaturen. Anna Maria flyttade ifrån Italien till Venezuela när hon var tolv år gammal och hon beskriver sig själv som ett krigsbarn. Det hon upplevde under sina första levnadsår kopplar hon själv till den svartvita färgpaletten hon gärna använder sig av.

– Det var mycket tragiskt där, ingen färg. Bara svart. Men sen flyttade jag till Brasilien, det var min stora lycka, jag älskar deras musik, poesi och den moderna konsten som är mycket experimentell. Mitt arbete är en brasliansk konstnärs arbete, säger Anna Maria.

Apropå kontrasten mellan hennes verk och Gernes kommenterade hon det så här:

– När man skapar utgår man från det man har behov av. Poul var på en plats där solen inte lyser så ofta, han behövde mer färg. Där jag är skiner solen alltid, därför dras jag åt det svartvita. Men riktigt så enkelt är det inte. Ett verk är inte bara det du ser. Det är också konstnären bakom, hans liv, motivation, tankar. Därför är det så svårt att förklara vad ett verk handlar om.

Kroppen, det organiska och naturen går som ett tema genom Maiolinos verk. Hon jobbar ofta med lera, ett material som är föränderligt, liksom naturen. På den här utställningen får vi ta del av detta och mycket annat.

Kombinationen av det lekfulla hos Gernes och det eftertänksamma hos Maiolinos gör sig mycket bra.