Trots att det var länge sedan Birgitta Trotzig gav ut någon bok så gav det tröst att veta att hon fanns där, i ett gult gammalt hus i Lund, inte så långt bort från mitt eget. Det var tryggt att veta att hennes kloka blick vilade på världshändelserna. För Birgitta Trotzig såg den ofullständiga människan bakom varje politiskt skeende.

För min egen del har Birgitta Trotzig kanske betytt mest som samhällskritiker, med sin förmåga att skapa motbilder. Birgitta Trotzig var vänsterkatolik, men hennes texter är inte främst politiska i ideologisk bemärkelse. Snarare handlar det om ett motstånd mot ”det opersonliga maskineriet av formler”, mot en likgiltighet där ondskan strålar så lugnt och oberört.

Birgitta Trotzigs essäsamling Jaget och världen samt prosapoesisamlingen Sammanhang går hela tiden att återkomma till därför att grundproblemen tycks vara desamma, oavsett årtionde.

I en essä där Pinochets diktatur i Chile figurerar som exempel skriver Trotzig:

”Mitt i dagsljuset och solen, att i det vardagliga och ljuden från spårvagnar och skolbarn utanför, torterar hela tiden människor andra människor och himlen störtar ingalunda in, ingen dödsfågel sliter världen definitivt i stycken. /.../ Det är det normala, det hör till den ohyggliga ordningen.”

Ja, grundproblemen är desamma: glömska och förträngning av andra människors lidande. Människan som inte får förbli människa med egen vilja och frihet utan istället blir ”ting, arbetskraft, maskindel bland maskiner”.

Vem kan föra hennes blick vidare när allt så lätt faller ner i intetsägande glömska?

Att så kompromisslöst värna om det mänskliga, såsom Birgitta Trotzig gjorde, tycks mig sällsynt.