Den här formen av framförande är någonting som tycks ligga i tiden, att sätta synen ur spel och betona de icke-visuella upplevelserna. Under hösten uppfördes Undertone på Weld, även den föreställningen framförd i mörker.

Utan tvekan är detta ett annorlunda grepp som gör oss medvetna om våra övriga sinnens kapacitet. Intrycken i det här verket fokuseras på det som rör sig, det man känner, det som luktar och ljuder.

Det är fascinerande hur mycket man lyckas fokusera och förnimma. Jag upplever verket som en slags mjuk overklighet med djup sensualitet. Man får en intensiv, känslomässig närhet till dem som utför denna performance, en påtaglighet som är mycket starkare än vid en traditionell scenföreställning. Under de 40 minuter som föreställningen pågår försvinner uppfattningen om tid och rum, det är enbart sinnena som är aktiva.

Anna Lord visar med Skin att hon är en koreograf med en lust att experimentera och att testa den mänskliga förmågan. Resultatet blir en riktigt behaglig föreställning som har en avslappnande effekt på publiken.