Men någonstans måste någon framföra nyskriven konstmusik som inte bara är nyskriven utan också intressant och lite spännande. Stan är ju stor, den kryllar av musiker.

Och visst, jag hade rätt. I Rosenbergssalen på Musikhögskolan i Malmö framförde Gustav Nyström den 25 maj sina tolv transetyder, nyskrivna, för piano. Och det var också spännande, intressant. Humoristiskt, känslomässigt och något nytt.

Men vi börjar med det gamla, för Gustav Nyström inledde sitt recital med stycken av Bach och Shubert som flöt över tangenterna och ut i salen med stor självklarhet och en mjuk säkerhet som är svår att hitta. Han hade helt struntat i den köttiga uppvisningsseansen med höga tempon och jättemånga toner som brukar drabba den som slår sig ner för att njuta någon timme musik av yngre kompositörer och pianister. Nej, Gustav Nyström spelar istället med stor känsla och en allvarsam humor som löper genom hela akten.

Det är långt, nästan två gånger 50, och andra akten är krävande i det att den består av de nyskrivna etyderna. Men jag upplevde att kvällen var över på en kvart. Ett gott betyg och jag ville höra mer. Vilket jag också fick i de båda extranummer Nyström framförde; två stycken ur Sibelius Impromptu. Tack för det.

Det finns ett problem dock, som inte alls har med kompositören att göra utan med en svikande publik. Jag tänkte, där jag satt i den stora tomma salen, att varje ledig stol här inne långsamt dödar såväl Bach, Shubert och Sibelius som nya kompositörer med stora ambitioner och ännu mer talang.

Om man delar spelglädjen, konstnärligheten och, inte minst, alla miljoner timmars övning på de som satt i salongen så kan man lugnt säga att vi inte var värda den uppmärksamheten. Vi (eller åtminstone de som inte var där) slarvar bort ett tungt kulturarv och skrämmer iväg konstnärer.

Men det är väl ett tecken i tiden lika mycket som det är ett svar på varför vi så sällan kan höra nyskriven konstmusik här i stan. Så till alla er som letar: leta lite till, och håll för all del ögonen öppna efter herr Nyström.