– Jag berättade sanningen, ni tycker inte om sanningen, skriker den då 16-årige Omar Khadr till en kanadensisk säkerhetspolis, varpå han bryter ihop och ropar efter mamma.

En stor del av Luc Côtés och Patricio Henriquez dokumentärfilm You don’t like the truth – 4 days in Guantánamo bygger på de filminspelningar som gjordes i samband med fyra dagars förhör av Omar Khadr på Guantanamobasen. Det är inspelningar som nu har offentliggjorts av den kanadensiska säkerhetstjänsten CSIS.

Förra året dömdes den nu 24-årige Omar Khadr, som redan levt mer än en tredjedel av sitt liv som fånge, till ytterligare åtta års fängelse av en militärdomstol. Han är dömd för att ha dödat en amerikansk soldat i Afghanistan och kommer troligen att överföras till Kanada senare i år för att avtjäna återstoden av sitt straff i hemlandet.

Dokumentärmakarna tar inte ställning i skuldfrågan, men kan tack vare de offentligjorda förhörsfilmerna och flera djupintervjuer berätta om Khadrs liv.

I en av scenerna får tittarna se hur tonåringen Khadr till en början blir mycket glad över att få träffa kanadensiska förhörsledare.

– Äntligen några kanadensare! säger han förhoppningsfullt.

Bit för bit ser man dock hur entusiasmen minskar i takt med att Khadr inser att även de kanadensiska förhörsledarna bara har en målsättning – att få honom att erkänna de brott han anklagats för.

– I denna tid av reality-teve så är det äkta ofta osynligt. Men kamerorna på Guantanamo var verkligen på plats, säger filmaren Henriquez.

Vid sidan av de filmade förhören har filmarna även intervjuat en lång rad människor, däribland Khadrs mamma och syster, advokater, journalister och tidigare medfångar.

Dokumentärfilmens budskap är att Omar Khadr har utsatts för ett stort övergrepp.

– Det finns några objektiva fakta. För det första var Omar Khadr bara 15 år gammal när han greps. Det finns en internationell lag mot barnsoldater som Kanada har undertecknat. För det andra är inte fängelset på Guantanamobasen erkänt av någon domstol i världen. Pentagon kontrollerar dess domare, jurister och jury, säger Henriquez.

Dokumentären har vunnit flera prestigefyllda filmpriser. Men i samband med att festivalgeneralen Claude Chamberlan invigde filmfestivalen i Montreal så kritiserade han att dokumentären inte visats på en rad andra kanadensiska filmfestivaler. Den kritiken delas av Henriquez.

– Det finns definitivt en form av självcensur. Dessutom fick vi inget offentligt ekonomiskt stöd, vilket vi fått för alla våra andra filmer. Det är för mycket för att enbart kunna beskrivas som tillfälligheter.

Omar Khadr har sett filmen två gånger tillsammans med sin advokat. Första gången var en svår upplevelse.

– Han rörde inte en muskel under de hundra minuter filmen varade. Eftersom han inte träffat sin mamma eller syster på många år så var det svårt för honom att se dem på filmduken, berättar Luc Côté.