”Och årets pop 2010 är… This is head!” Ett förvånat jubel från publiken. Fyra smått chockade män reser sig och vandrar ner till scenen. Det var inte jättefavoriten Robyn eller kritikerälsklingen Anna von Hausswolff som vann.

Det var This is head, ett gäng som spelat på allt från nattklubbar till hustak i Malmö och gjort en raketsnabb resa de senaste åren.

De är ”sprungna ur det nya Malmös spirande scen” heter det i juryns motivering som dånar ur högtalarna. Männen sticker ut i sin bortkommenhet när de tacktalar. ”Tack så jättemycket… Det här var verkligen helt, helt sjukt”.

Valet av ett så pass nytt och okänt band var en av anledningarna till att många hoppade till i tvsoffan, men också priskategorin. Krautblandad disco med postpunkdriv och mestadels instrumentala spår, är det pop 2010? Kanske i Malmö.

– Att This Is Head vinner P3 Guld är det största som hänt Malmös musikscen sedan Jalle Lorensson köpte sitt första munspel, twittrar musikjournalistgurun Jan Gradwall och det råder inget tvivel om att det här indikerar någonting omvälvande i den skånska myllans musikliv.

Frågan är bara vad? Och det nya Malmö, vad är egentligen det?

– Det stora är ju att det blev en framgång för människor som inte aktivt hade sökt den. De började fila på sin skiva här inne på Studio Möllan, sen stod de här ute på gatan och spelade en dag, de flesta som såg dem gillade dem, fortsatte supporta dem och gå på deras spelningar och så plötsligt vinner de ett P3-guldpris, säger Mikael Nordlander.

Han sitter tillbakalutad i en fåtölj på Rundgång, den lilla skivbutiken som ligger i hjärtat av Möllevången, stadsdelen som är hem för många av de band som finns runt bandet This Is Head.

Efter studierna i Kalmar flyttade Mikael Nordlander hit för att arbeta med Sveriges Televisions program Musikbyrån. I dag jobbar han kvar på SVT, men med andra musikprogram, bland andra Klubbland. Han hjälper också till med skivbolaget Deleted art och underetiketten Psychic Malmö, samt sätter upp band och driver klubbar på flera av nattklubbarna runt Möllan.

– Det är ju den amerikanska drömmen, tillägger Dennis Lood och skrattar.

Han driver Rundgång och är också han inflyttad, klubbarrangör samt en del av Psychic Malmö.

Det är egentligen meningen att jag enbart ska intervjua Mikael men de båda lägger till och rättar varandra i jakten på att rättvist kunna beskriva Malmös musikscen. En och en halv timme flyger snabbt iväg och kunder kommer och går, varav nästan alla hälsas hjärtligt på. Det känns som att sitta i ett kollektivs vardagsrum snarare än i en butik. Folk letar i skivbackar, skvallrar och köper en lp-skiva som de lagt undan under disken.

Historien om Malmös musikscen liknar onekligen den amerikanska drömmen. Om en karg industristad som mot alla odds lyckas föda ett vitalt kulturliv. För är det någonting som både Mikael och Dennis är överens om är det att, som Dennis sa, ”på nittiotalet så fanns det ju ingenting”:

– Det finns två gamla Malmö, tycker jag. Det ena är nittiotalsindien, med Tambourine Studios som hade till exempel The Cardigans. Och så finns det den här tidigare blues/punk-scenen, med Wilmer X, Problem, Kal P Dahl… De var ju från landet allihop i princip, det har alltid varit inflyttade som gjort musik i Malmö.

Med inflyttningen som drivkraft verkar det inte så konstigt att det som brukar kallas för det nya Malmö träder i kraft på 00-talet, när Malmö högskola öppnar och en mängd nya människor flyttar in.

Innan var Malmö en stad i stark beroendeställning till Lund. Folk åkte dit för att gå på konserter.

I Malmö fanns bland annat gamla KB som låg i Erikslust, berättar Mikael, men det var inte som idag:

– Traditionellt säger man ju att universitets- och högskolestäder ofta har ett starkt musikliv, även om de som studerar kanske inte är med i band. Så det är väl därför Lund betytt mycket i regionen. Det fanns inga ställen att spela på så alla utländska band kom till nationer eller Mejeriet.

Men så exploderade allting i övergången till det nya millenniet, inte bara i Malmö.

– Egentligen kan man ju säga det nya Sverige, för det nya Sverige är ju någon gång där före och runt 00-talet, menar Mikael.

Internet hände och som en konsekvens av nedladdning vitaliserades hela livescenen. Och i Malmö vitaliserades en mängd genrer. Dennis och Mikael pratar om singer/songwriter-scenen, postpunk/krautscenen, kosmiska/psykedeliska scenen, punk/hardcorescenen…

Det verkar finnas en oerhörd entusiasm inför diversitet som är långt ifrån exempelvis polariseringen mellan synthare och hårdrockare på 80-talet.

– Det är en skillnad mellan gamla och nya Malmö, slår Mikael fast och fortsätter:

– Det gamla känns ganska otillgängligt, medan det nya är mer öppet. Malmö är precis på gränsen mellan att vara för litet och för stort för en massa olika saker. Men om man vill se livemusik regelbundet så finns det fler människor som går på flera olika typer av spelningar. Man måste vara mer öppen med vad man gillar. Om man bara gillar punk så får man inte se särskilt mycket punk och om man bara gillar kosmisk rock kan man inte se så mycket sådant.

Dennis minns polariseringen som de båda sammankopplar med det gamla Malmö.

– Var scen hade sin publik. Det fanns med i min beskrivning när jag startade Rundgång, att här ska du kunna få reda på både när det spelas punk och när det är technofest.

Genreblandningarna som karaktäriserar lokala och hyllade band som VED, This is head och Won verkar komma därifrån.

– Nu kan man träffa folk man känner lite varstans, eftersom folk har bredare smak. Lite fler människor gillar lite fler saker. Om man vill sätta upp ett band eller driva klubb så tror jag att det är lättare i Malmö än i både Göteborg och Stockholm. Det är mer öppet och det finns ofta kopplingar mellan människor, för det är inte särskilt homogent, säger Mikael.

– Det gäller att man vill och tar för sig också för man bli ju aldrig inbjuden. När man har gjort det, då är det enkelt. Malmö är inte så vänligt men det är hjärtligt. Det har alltid varit sådär, vem fan är du, vem tror du att du är, säger Dennis och Mikael fyller i:

– Men om man tar sig tid med att verkligen försöka så får man respons. Det är inte så ytligt. Det är genuint om man väl hittar folk som hållit på ett tag. Det är lättare att komma in i sammanhang här.

Som en bild för vad Mikael pratar om kommer David Hagberg in i butiken. Han har precis kommit hem från en spelning i Rio de Janeiro med sitt band Beast, ”ett helt sjukt band egentligen” säger Dennis och skrattar.

Enligt David har de bara gjort ett fåtal spelningar efter påtryckningar från bekanta med sina instrumentala trummor och orgel-duo, och helt plötsligt fått uppmärksamhet utomlands.

– Om det dyker upp ett band som man gillar så finns det alltid ett hål att fylla. Det finns säkert miljarder band som stått och harvat på fritidsgårdar men ganska få som haft en ambition att spela för folk. När sådana band väl når en viss nivå så kommer det finnas folk som gillar dem och som vill boka dem. Så är det i den här stan, säger Mikael.

– Vår tanke var ju aldrig att spela live eller släppa skivor, säger David.

– Men ni tillhör ju lite av den här lösa väven med folk i den här svängen. Folk som har klubbar kollade på er första spelning, tyckte det var roligt och ville fortsätta sätta upp er, säger Mikael.

– Och helt plötsligt ville Rio att vi skulle spela, berättar David.

Det nya Malmö som det pratas om verkar väldigt löst i kanterna, men med en egensinnig kreativ röst. Eller, ”det finns ingen egentlig scen och det är det som är scenen”, som Mikael sammanfattar det. Ord som ”Malmöscenen” är mest för utomstående. Här är det bara vad som råkar hända, i en stad som har blivit ganska lämnad i fred för att odla sin egen stil, eller brist på stil. This is head illustrerade det när de stod och såg vilsna ut där på P3 Guldgalan. De var lika ovetande men spända på vad som kommer hända härnäst som oss andra i den här staden tänker jag, medan jag lämnar det ändlöst pågående samtalet i den lilla skivbutiken.