Vi hade samlats på Järntorget för att avgå på utsatt tid. Bilen med musikanläggningen hade anlänt och vi väntade med spänning på att dansa iväg längs Göteborgs gator. Så, som från ingenstans, kom en äldre man, hoppade in i bilen och lyckades få med sig bilnycklarna ut. En ung kvinna sprang efter och ett mindre bråk uppstod mellan de båda innan mannen kastade nycklarna på marken och sprang iväg.

Detta inträffade i början av mars i år. Ett hundratal kvinnor hade samlats för att medverka i en demonstration kallad Ta natten tillbaka. För en kväll skulle vi ta oss fram på tomma mörka gator utan att för ett ögonblick känna oss hotade eller rädda.

Intressant är att fundera kring vad mannen som stal bilnycklarna, och därmed hade kunnat omöjliggöra hela demonstrationen, åstadkommer med sin våldshandling. Samt, inte minst, vad kvinnan som valde att gå till motattack åstadkommer med sin.

Jag läser Mattias Wahlströms essä angående Göteborgskravallerna 2001 om att en aktions form är minst lika viktig som dess innehåll vad gäller mottagandet hos allmänheten och media. Bara några veckor tidigare fanns ett exempel på detta då Sverigedemokratisk ungdom, SDU-demonstranter möttes av tomat och ägg-kastande motdemonstranter på Avenyn.

I de stora dagstidningarna rapporterade man varken om någon av parternas paroller eller deras innehåll. Det fokuseras enbart på formen. Nyheten om demonstrationen vinklas till SDUs fördel; motdemonstranternas agerande är uppseendeväckande medan SDU framställs som offer.

Detta säger inte bara något om den våldskåthet som råder inom media utan också, ännu viktigare, något om hur våldet som form inte ger någon vinning till någon.

Vad är det då som händer här? Ekvationen är enkel: våld = ingen sympati, icke-våld = sympati. Mattias Wahlströms framlyftande av demonstrationens form får konkret förankring.

Problemet är att allmänheten matas med dessa våldsrapporteringar vilket i slutändan leder till en misstro gentemot demonstranter och demonstrationer. För att komma runt detta problem måste våldet upphöra. Ingen, inte minst demonstranterna själva, vinner på att använda våldet som aktionsmetod.

Låt oss då återgå till mannen som stal bilnycklarna, samt till kvinnan som gick till motattack. Gällande mannen ser jag honom delvis som en del av en allmänhet som saknar tilltro till demonstranter och demonstrationer. Enligt honom skulle vi förmodligen bara ställa till med besvär. Som tur var lyckades han inte med sitt sabotage. Vad han däremot också åstadkom var att han skapade den där osäkerheten som vi med demonstrationen ville få ett slut på.

Han blev den kvällen symbolen för otryggheten och gatans våld. Det var därför svårt för mig att inte känna med kvinnan som attackerade mannen, men anser i slutändan att våldet, även här, är fel väg att gå. Direkt tappas fokus på sakfrågorna. Kanske hade hon lyckats få en konversation och en diskussion med mannen om hon inte agerat våldsamt. Det hon uppnådde med att gå till motattack var att göra samma sak som mannen. Våld föder våld.