Det är gott så. Men när jag bläddrar vidare och börjar hitta sevärdheter som jag själv besökt och som jag planerat att besöka i sommar blir det intressant på riktigt.

Vad är det egentligen som skapar våra intressen, vad gör den geografiska platsen i sig viktig och vad väljs ut att officiellt bli en sevärdhet? Ska jag blir sur på Johan Tell, eller har han rätt? Borde jag åka någon annanstans?

Till syvende och sist säger denna oddyssé genom Sverige något om den tid i vilken sevärdheten skapats. En tid när vi värderade vår historia annorlunda finns här. Femtiotalets nya sätt att semestra, med bil, har satt sina spår. Arbetslivsmuseerna har sina storhetstider och kommunernas varumärkesbyggande har bidragit med sina groteska rekordförsök. Claes Ohlsson i Insjön är ensamt bland shoppingsevärdheterna i boken men tillhör ju en helt egen klass besöksmål som skapats kring vår konsumtion.

Trista sevärdheter utvecklas alltså till en tänkvärd bok som innehåller såväl nostalgi som k-märkt och övergivna platser, allt i ett. Stockholmstrakten representeras exempelvis av en stark kvintett i Globenområdet, Göta landsväg på Årstafältet, Lisbeth Salanders 7-Elevenbutik på Götgatan, Björn Borgs garageport i Södertälje och den stuga på Dalarö där Anders Franzén lär ha kläckt idén att regalskeppet Vasa nog borde ligga kvar där det sjönk.

Det är alltså inte sevärdheterna som inte drar några besökare Johan Tell är ute efter. Inte heller är det en känsla av vad som är genuint. Han söker något annat, som vi inte får se eftersom boken bara samlar det han tycker är trist. Lite bakvänt, men mycket roligare naturligtvis.

Johan Tell säger sig i förordet vilja stimulera till att vi börjar titta på turism, besöksnäring och sevärdheter med mer kritiska ögon. Jovisst. Och han lyckas faktiskt få oss att se mycket mer, nämligen den svenska samhällsutvecklingen ur en ny vinkel. Jag lär inte träffa honom vid den insomnade oljepumpen i Rute på Gotland i sommar. Men det må han vara förlåten.