Det börjar på 1880-talet på en ö utanför Bergen och slutar i Berlin 1919. Där emellan har de tre bröderna Lauritz, Oscar och Sverre inte bara hunnit utbilda sig till diplomingenjörer och skaffat sig helt olika kärlekar. De har även gett sig ut i världen, på varierande livsprojekt.

Via deras levnadsöden skildrar Jan Guillou i Brobyggarna 1900-talets två första decennier, många gånger på ett inte alltför välbekant sätt. Exempelvis lämnas Första världskrigets skyttegravskrig därhän och ersätts av striderna mellan tyskar och engelsmän i Afrika.

– Det var det första problemet att lösa rent praktiskt. Efter Erich Maria Remarque (författare till På västfronten intet nytt) finns det inte mycket att tillägga om råttor i skyttegravarna på västfronten, så det kan man inte ge sig in i. Samtidigt går det inte att hoppa över Första världskriget i en bok om 1900-talet. Men om man förlägger Första världskriget till Afrika finns det en rätt okänd historia med omvända roller, där tyskarna är de goda och engelsmännen de onda. Det kändes uppfriskande, säger Jan Guillou, som snabbt bestämde sig för att skicka mellanbrodern Oscar till Tyska Östafrika.

Redan där snuddar vi vid en av hans ambitioner – att vända på så många historiska fördomar som möjligt och låta personerna verka där och då, utan den efterklokhet vi kan unna oss i dag.

– Mitt huvudtema är att ständigt bekämpa vår självgoda föreställning om hur vi själva skulle ha gjort. Vi vet inte hur vi hade ställt oss till Hitler 1933. Vi kan alldeles för mycket historia för att kunna veta det.

Som ett led i den aningslöshet man har mitt i ett skeende, låter Jan Guillou Oscar förfasa sig över belgarnas grymheter, där de förslavade kongoleserna inte bara får ena handen avhuggen om de inte levererar tillräckligt med gummisav, utan även utsätts för folkmord, med runt sex miljoner döda som följd.

– Oscar drar slutsatsen att belgarna kommer att gå till historien som det grymmaste folket i Europa och att något sådant är helt otänkbart för tyskar att göra. När man berättar historia i presens uppstår sådana hissnande ögonblick.

Jan Guillou fortsätter:

– Man kan alltid lära sig saker av historien, kanske framför allt att se in i sig själv och se hur fördomsfull man är, hur mycket man påverkas av segrarens rätt att skriva historien. Efter Första världskriget beskrivs Tyskland aldrig positivt. Inte ens det vi tror oss veta om historien är hugget i sten.

Trots att berättelsen framför allt utspelar sig i norska Hardangervidda och Bergen, de tyska städerna Kiel och Dresden samt i Tyska Östafrika och Belgiska Kongo, föddes idén till boken – eller snarare bokserien – bara ett par hundra meter från Jan Guillous villa i Barkö. Det var där, i skogen, hans fru och förlagskollega Ann-Marie Skarp ställde den förlösande frågan. Varför har ingen svensk författare skrivit den klassiska stora familjesagan som engelsmännen är så bra på?

Fem år senare är den här. Hur många delar den kommer att bestå av är oklart och beror framför allt på hur många år Jan Guillou har kvar på nacken. För det här är hans sista – och största – litterära projekt, en historia som ska berättas eftersom den leder fram till varför vi är dem vi är.

– Jag är 67 år, så om 15 år är jag i den åldern då en genomsnittlig man dör. Men Ivar Lo-Johansson skrev bra i 80-årsåldern. Brobyggarna är den bästa bok jag har skrivit rent litterärt och det är bok nummer 42. Det är hoppingivande och man kan mycket väl tänka sig att författare är som vin och blir bättre med åren, säger Jan Guillou.

När man tar sig an ett så gigantiskt projekt som att skriva en familjesaga, som spänner över hundra år, kan det vara skönt att ta spjärn i något välbekant. Jan Guillou inleder med sin egen familjs historia. Tack vare ekonomiskt stöd från en välgörenhetsorganisation fick hans morfar och dennes bröder, precis som brödratrion i Brobyggarna, möjlighet att läsa till diplomingenjörer i Dresden. På examensdagen slungar rektorn ut en rungande tal som vittnar om den tekniska optimism som fanns i början av 1900-talet, ett tal som fritt återges i bokens andra kapitel.

Där tar Guillous familjehistoria slut och den litterära tar vid. För att öka spänningen låter han killarna växa upp vid en fjord – och inte på verklighetens bondgård – samt gifta sig betydligt mer exotiskt än förlagorna. För att på ett naturligt sätt få in Tyskland äktar den äldsta brodern Lauritz en kvinna från den tyska aristokratin.

– Jag behövde de tyska kvinnorna för att få med den tidiga feminismen i Europa. Det var överklassens välutbildade döttrar som drev den, för de hade, till skillnad från arbetarklassens kvinnor, gott om tid och var väldigt kränkta för att de inte hade rösträtt, säger Jan Guillou och avslöjar samtidigt att det är dessa kvinnor som kommer att rädda flera av de manliga huvudpersonerna från att bli nazister i de kommande böckerna.

Dessa böcker är långt ifrån spikade, vare sig till antal eller till innehåll, men nästa del kommer åtminstone delvis att utspela sig i det tidiga 1900-talets London, där Sverre lever sitt liv som homosexuell.

– Det här är inte en serie på samma sätt som Arn och Hamilton. Den här har större variationsmöjligheter och en bredare grund med två, tre familjer att stå på. När jag har lärt känna personerna bättre kan jag exempelvis göra en tunnare bok om bara en person, säger Jan Guillou.

Anledningen till att Sverres öden och äventyr lämnas därhän i Brobyggarna är att Jan Guillou inte ville skriva en allt för tjock eller spretig bok. Därför ligger fokus på Oscars strapatser med kannibaler och lejonjakt i Tyska Östafrika och Lauritz förehavanden i den norska obygden, där han bygger Bergensbanen mellan Bergen och Oslo. Han låter dem även komma i kontakt med den tyska ”vikingaturismen”, med en souvenirindustri som följd, som tog fart på de norska öarna runt förra sekelskiftet.

Sverige då? Än så länge har Jan Guillous hemland inte förekommit alls, bortsett från att Sverige och Norge var en union till 1905, vars upplösning finns beskriven i boken.

– Jo, Sverige kommer. Det kommer att bli svårt för dem att vara kvar i Tyskland på 1930-talet och politiskt medvetna vädrar faran tidigt. Eftersom de är förbannade på Norge blir det Stockholm från 1930-talet, säger Jan Guillou och avslöjar därmed ytterligare lite om familjen Lauritzens kommande strapatser, som han ämnar skildra mellan 1901 och 2001.

Om han kommer att hålla sig till den klassika tregenerationers-devisen – förvärvaren, ärvaren och fördärvaren – återstår att se.