Premiären ägde rum på Mångkulturellt centrum i Fittja utanför Stockholm, vilket kändes som ett inspirerande forum för just den här typen av evenemang och förstärkte budskapet. Att föreställningen delade lokaler med en mångkulturell konstutställning gav det hela ytterligare en passande inramning.

Pjäsen börjar komiskt, på gränsen till det absurda. Den yttre handlingen kretsar kring två kvinnor som möts på en järnvägstation, där de väntar på ett tåg som inte kommer, ett moment som understryker deras livsfrustration. Kvinnorna är på väg till en utställning om marsvin, ett uttryck för deras mikroperspektiv på omvärlden. För marsvin visar sig ta upp en stor del av kvinnornas tillvaro.

Med nästan obefintlig scenografi bakom sig lyckas de båda skådespelarna Hanna Nygårds och Francine Agbobjalou personifiera vanliga människors missnöje som emanerar i den vardagsrasism som på ytan förefaller oskyldig, men som på djupet kan få allvarliga konsekvenser. Skådespelarna gestaltar kvinnorna med stort engagemang och att de verkligen vill väcka debatt med den här föreställningen är tydligt.

Ett grundläggande syfte med föreställningen torde vara att föra ut diskussionen om vardagsrasimen i första hand till ungdomar. Och budskapet går fram på ett tydligt och målande sätt. Både ämnet i sig och sättet att föra ut debatten till vanliga människor känns mycket angelägen och det är kanske ett glädjande tecken att pjäsen utförs av ungdomar för ungdomar. Är mitt marsvin rasist är en föreställning som väcker mycket eftertanke och känns viktig i dessa tider.