Jag upplever ofta en makaber krock mellan den starkt politiskt agiterande teatern, den varma teatersalongen och det tillbakalutade mottagandet.

När Folkteatern nu spelar Jonas Hassen Khemiris föreställning Apatiska för nybörjare, influerad av Gellert Tamas uppmärksammade mastodontverk De apatiska, är Brechtanalogierna allestädes närvarande. Han använder sig av distanseringseffekter för att motverka publikens nedsjunkande i ett vegetativt tillstånd av myspysigt skådande och känslomässig inlevelse.

Vi får veta att detta är en teaterpjäs, att skådespelarna läser ett manus som faktiskt vill säga något – allt för att vi inte ska passiviseras och avfärda historien som känslomässig katharsis-onani.

Det fungerar mestadels bra. Sex skådespelare axlar tillsammans 34 olika roller med skiftande skicklighet och krossar därigenom aldrig illusionen av ett skådespel. Det är tramsigt, farsartat och ibland storartat. Alla har en mycket välskriven text att luta sig emot.

Gellert Tamas bok behandlade den politiska och mediala ryktesspridningen kring de apatiska barnen i Sverige. Antagandet att barnen simulerade sin sjukdom eller blev drogade av sina föräldrar för att få stanna i Sverige tog snabbt fäste och spreds som en löpeld i svenska medier. Apatiska barn och föräldrar utstod som följd en inhuman behandling från svenska myndigheter och utvisades brutalt och på felaktiga grunder.

Apatiska för nybörjare erbjuder ingen snabbkurs i händelseförloppet, som titeln kanske antyder. Här försiggår över huvud taget ingen katederunderundervisning, även om scenrummet ibland antar skepnaden av ett klassrum. Det sparsmakade scenrummet, enkelt möblerat, förvandlas än till festlokal, än till äldreboende, än till utredningslokal. Väggarna fungerar som enorma whiteboards för olika skuldteorier, utan att för den skull dela ut några pekpinnar.

Det är inte bara roller och platser som är föränderliga, även historierna. Ingen är svart eller vit. Vi kastas in bland minnenas rävspel och fantomsmärtor. Och rannsakar kanske även vår egen, högst personliga historieskrivare.

I centrum står en namnlös utredare, spelad av Jonas Sjöqvist, som försöker reda ut ryktesspridningen och skuldfrågan kring de apatiska barnen. Var gång utredningen är färdig vaknar det inre samvetets röst och väcker gamla minnen till liv. Bilden kompliceras och nyanseras.

Vem är egentligen skyldig för behandlingen av de apatiska barnen? Familjen? Tjänstemännen? Politikerna? Journalisterna? Poliserna? Historierna berättas parallellt och går isär. Talar flyktingen verkligen sanning eller läser han innantill? Har handläggaren på Migrationsverket handlat fel, eller är hon bara en kugge i maskineriet?

Genom att observera och bli utsatt för skådespelarnas och skådespelets manipulationer blir publiken en ofrivillig medspelare. Som observatörer tvingas vi ta ställning.

Förhoppningsvis även utanför den varma teatersalongen. Den sista spefulla repliken följer i alla fall med oss hela vägen hem. En skådespelare vänder sig mot publiken med ett grin och säger: ”Åh, vad bra att någon tar upp en så viktig fråga! Och vad gott det ska bli med rödvin!”