Svårt att vara optimist i Israel
Vi är mitt uppe i den judiska nyårshelgen, då man enligt judisk tradition äter söta frukter och rätter i hopp om ett gott och lyckligt kommande år. Men just nu är det svårt att vara optimistisk i Israel, åtminstone om man inte är en anhängare av Masada-doktrinen och anser kollektivt självmord på en avlägsen klippa i öknen vara ens medborgerliga plikt. Den ”politiska och diplomatiska tsunami” som försvarsminister Ehud Barak varnade för har inte nått oss än, men det mullrar vid horisonten och åskmolnen tornar upp sig.
Israels regering kan inte lastas för omvälvningarna i arabvärlden, attacken mot Israels ambassad i Kairo, premiärminister Erdogans hätska antiisraeliska retorik eller palestiniernas beslut att gå till FN. Men en pragmatisk och lyhörd israelisk regering kunde hanterat situationen annorlunda och varit mer flexibel gentemot turkiska, palestinska och amerikanska krav. Regeringen kunde ha bett om ursäkt för dödsskjutningarna på Mavi Marmara gentemot ett turkiskt löfte att inte driva målet inför internationell domstol. Netanyahu kunde ha gett sitt omedelbara samtycke till det amerikanska och palestinska kravet på en totalfrysning av bosättningarna istället för att förhala beslutet i det längsta. Israel bär inte hela skulden, men väl en stor del av ansvaret för landets tilltagande internationella isolering.
Den enda hoppingivande politiska händelsen under det gångna året var sommarens proteströrelse och massdemonstrationer med krav på ökad social rättvisa. Protesterna skapade en öppen diskussion om angelägna sociala och ekonomiska frågor tvärs över sektoriala och politiska gränser. Trajtenbergkommissionens nyligen publicerade rekommendationer uppfyller visserligen knappast proteströrelsens krav, men förhoppningsvis kommer sociala och ekonomiska frågor att spela en huvudroll i nästa valrörelse.
Israel har en välrenommerad och produktiv hitech-sektor och är medlem i OECD. BNP per capita ligger på nära 31 000 dollar, arbetslösheten på 6 procent. 2010 rankades Israel på femtonde plats av 169 länder på FN:s Human development index. Men de goda makroekonomiska siffrorna döljer det faktum att Israel har ett av de högsta fattigdomstalen och de största inkomstskillnaderna bland OECD-länderna. Endast 10 procent av de anställda jobbar i den välbetalda hitechsektorn. Stora sociala och ekonomiska skillnader råder mellan Tel Aviv-området och periferin (norra och södra Israel), mellan män och kvinnor (kvinnor tjänar i genomsnitt 64 procent av vad män gör) samt mellan olika etniska och religiösa grupper, där de palestinska araberna (främst beduinerna) hamnar lägst ner på skalan.
För att det nya året ska bli ett så gott år som vi önskar oss bör den israeliska regeringen både av moraliska och ekonomiska skäl nå en fredlig uppgörelse med palestinierna. Israels försvarsbudget är större än utbildnings- och sjukvårdsbudgeten sammantaget. En fred skulle minska försvarsutgifterna, öppna nya marknader och göra det möjligt att prioritera andra sektorer, som till exempel skolväsendet. Mindre än hälften av israeliska 17-åringar tar studenten, och bara runt 30 procent påbörjar högskolestudier inom åtta år efter studentexamen. Nedskärningar har lett till stora klasser och sämre kvalitet i undervisningen. Föräldrar som har råd betalar privatskolor eller extra undervisning, medan mindre bemedlade får klara sig bäst de kan. En OECD-rapport från 2010 fastslog att nyckeln till långsiktig ekonomisk tillväxt i Israel är en utbildningsreform och ökat deltagande på arbetsmarknaden, främst i den arabiska och ultraortodoxa sektorn.
Istället för bosättningar på Västbanken borde Israel långsiktigt investera i norra och södra Israel för att skapa infrastruktur, utbildnings- och arbetsmöjligheter för alla medborgare. Ett starkt Israel är inte ett stort, utan ett mer jämlikt Israel.
<h2>Anna Veeder är frilansskribent bosatt i Israel och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>
