Kvalitetsteatern är en fri teatergrupp som består av Robin Spegel, Johanna Essie Sjögren, Francine Abgodjalou, Eddie Mio Larsson, Love Becker, Hanna Nilsson, Maria Jennefeldt och Siri Hill. De träffades under en kurs 

i normkritisk gestaltning på Stockholms dramatiska högskola och i våras satte de upp föreställningen MAN – en utredning, som hade premiär på Teater Pero och därefter har spelats på bland annat Pridefestivalen och Paradisofestivalen i Kärrtorp för att nu åter vara tillbaka i Stockholm.

MAN – en utredning är en annorlunda föreställning som undersöker ”mannen” som företeelse ur en objektiv, kanske queer, synvinkel. Jag hade tillfälle att träffa tre företrädare för teatergruppen för att diskutera arbetet med pjäsen och dess uppkomst.

– Under kursen i normkritisk gestaltning jobbade vi i grupper som på olika plan belyste ”mannen” ur ett objektivt perspektiv. Därefter fick vi frågan om någon av grupperna kunde tänka sig att göra en föreställning utifrån det, och det ville vi, berättar Johanna Essie Sjögren.

Undersökningen kom att omfatta många infallsvinklar kring ämnet, men till föreställningen valde de ut de bitar som blev mest intressanta och använde sig av dem.

– Ett centralt tema är relationen son och pappa, ett annat är de sexuella fantasierna och könsorganet. Men alla teman går ju in varandra och är inte helt tydliga, säger Love Becker.

Metoden som gruppen har använt kallas för ”devise” och innebär att man arbetar med associationer. Det finns alltså egentligen inte något givet manus när själva processen sätter i gång, utan texter och det fysiska agerandet växer fram efter hand. Tanken med föreställningen MAN – en utredning är inte att presentera någon universell sanning om mannen, berättar gruppen, även om utgångspunkten för det hela har varit att ta reda på vad en man är.

– Vi undersöker mannen utifrån oss själva. Jag tänker mest på det som ”mannen som någon slags rymdvarelse”, någonting som vi är totalt obekanta med, säger Love.

– Vi står inte för ett svar på frågan ”vad är en man”, det har istället varit en lekfull process. Det handlar alltså inte om vad som är manlighet, utan vad som är en man för oss, säger Francine Abgodjalou.

Att deras sätt att ta sig an ämnet kan upplevas som kontroversiellt för vissa har de varit medvetna om hela tiden.

– Någon gång skrev vi till exempel ner vad man kunde anklaga den universella mannen för och gjorde det till en scen, den manliga skulden, säger Francine.

– Ja, man kan ju anklaga mannen för väldigt många saker. Krig och våldtäkter till exempel, oftast är det ju män som grupp som ligger bakom sådana företeelser. Det finns mycket man kan lägga på, samtidigt som problematiken är så mycket större än så, säger Johanna.

– Men den scenen tar vi på oss och ber också om ursäkt för eftersom den har väckt reaktioner, fyller Love i.

Diskussionen om den experimentella uppsättningen slutar här. Gruppen föredrar att inte berätta mer för att inte avslöja för mycket om innehållet i föreställningen, och det går naturligtvis inte att med ord ge rättvisa åt den här typen av teater. Vill vi veta mer får vi helt enkelt se pjäsen med egna ögon.