Monotont, svängigt, jazzigt, krautigt. Krigets musik låter sig svårligen klassificeras men är desto lättare att låta sig fängslas av. Efter bara knappt ett år som band är trion aktuella med sin andra fullängdare, Submission. Fria träffade Gustav Bendt och Per Nordmark på ett söderkafé en synnerligen omild höstdag; den tredje medlemmen, Christoffer Roth, saknas, men Per har å andra sidan med sig en gullig hund. Samtliga, bortsett från hunden, är välkända på den svenska musikscenen via band som Monster, Hets och Club killers, där deras vägar korsats genom åren.

– Det var ödets nyck som förde oss samman, säger Per. Jag har en teori om att de som har samma drivkraft brukar komma ihop på nåt ganska vackert sätt.

– Ja, det var verkligen slumpen som förde oss samman, och det var en slump vilket sound vi fick, säger Gustav.

Per: Jag brukar säga att när det görs storartad musik så är det aldrig hundra procent planerat, det måste alltid vara en ganska stor del slump i det, för det är då det föds nånting nytt.

Finns det någott i den musik ni gör nu som påminner om det ni har gjort tidigare?

– Nä, absolut inte. Det låter som musik jag har lyssnat på, allt från hård synth till techno, hela 90-talets acid house, det finns mycket sådana element i det här. Men punkrocken är någon slags gemensam nämnare för oss och hela sättet vi jobbar på, säger Gustav.

Responsen sedan fjolårets debut What a day har varit över all förväntan.

– Jag trodde att ingen skulle ta till sig musiken alls, tanken från början var bara att få ur sig något. Vi har fått positiva reaktioner från väldigt oväntade håll, allt från folkmusiker till hårdrockare. Man kan tillägga också att vår musik är så sjukt fysisk, och mekanisk. I min värld vill jag helst presentera den live, för då är den verkligen i sitt rätta element, säger Gustav och får medhåll av Per:

– Det är väldigt känslofyllt live, det är inte bara en massa energi.

– Det är väldigt skör musik, trots att den kan låta väldigt muskulös och macho, men det är det inre kriget mer än det här döda-andra-kriget, fortsätter Gustav.

Därav namnet förmodag jag?

– Absolut, och om jag talar för mig själv så har jag ju enormt massa mörker som ligger bakom hela idén för att göra det här. Det finns så jäkla mycket energi i det mörka och om man väljer att göra nåt kreativt av det blir det så mycket starkare, säger Gustav.

På Submission har Kriget hunnit utveckla sitt sound från debuten, som byggde mycket på improvisation.

–Då körde vi bara på, det mesta på den här skivan är mer skrivet, fast med fria element, den fria känslan finns kvar. Man kan inte göra om samma sak igen, det blir aldrig lika bra, vi behövde ett nytt tänk, säger Per.

Bandet hade ganska länge en tanke om att även ta in någon på sång, men det instrumentala konceptet visade sig vara vinnande. Musiken talade för sig själv.

– Alla instrument är ju leadvocals på sitt sätt, framför allt saxen. Det fanns inget utrymme, det hade blivit en begränsning också, att behöva ta sången i beaktning. Det är ju egentligen en ganska klassisk sättning, det känns väldigt lättarbetat, som att möjligheterna är obegränsade, berättar Per.

– Beroende på just vilken genre man talar om så ses instrumentalmusik som något väldigt positivt eller negativt, säger Gustav. Men i och med att vi inte riktigt själva vet vilken genre vi befinner oss i så tror jag att det är mer upp till lyssnarna om de vill ta till sig det eller inte.

Hur tycker ni att Stockholms musikscen ter sig idag jämfört med för säg tio år sedan?

– Jag tycker att det är den mest intressanta musikscenen nånsin, säger Gustav. Att det finns utrymme för... just att folk har så mycket kunskap. När vi växte upp, eller började spela musik för tjugo år sen, var man tvungen att gå och leta knappar på folks jackor för att hitta band som såg tuffa ut, nu är det ett musklick bort att få en subkultur levererad, tryck en gång till så får du hela skivsamlingen. Det kan ju tyckas lite tråkigt men jag tycker det är tvärtom, det är grymt, att folk kan utvecklas mycket snabbare och gå vidare och hitta saker, istället för att snöa in på nåt.

– Sen tror jag att folk behöver någon slags ventil, vare sig man spelar eller lyssnar, fortsätter Per. Det har ju varit ett ganska snävt tänk musikmässigt under några år, det finns en stor ängslighet eftersom det är så svårt att leva på sin musik. Det är lätt att man rättar sig efter skivbolagen, men det kan funka utan dem.

– Skivbolag fördummar publiken jävligt mycket, de tror att ”det här kommer inte folk kunna ta till sig”, säger Gustav.

– Man ska komma ihåg att skivbolagen har aldrig legat i bräschen när det gäller ny musik, säger Per. De ligger alltid fem år efter.

Hur skiljer sig Kriget från det ni gjort tidigare?

– Det här är nog det absolut roligaste jag har spelat med, säger Gustav. I nästan alla band finns det en frontfigur och här finns det tre.

– Och det borde egentligen inte funka, men det är det det gör. Jag har aldrig varit så stolt över en skiva, säger Per.

– Det är nog det, alla strävar efter samma mål, säger Gustav. Det finns ingen egotripp. Det måste bara fram.