Genom Yaron och hans poliskollegor skildras ett Israel där vapnen ständigt finns inom armslängds avstånd, men där våldet förblir osynligt. Allt dödande i Policeman sker i beckmörker. Berättarstilen är lika återhållen som Yarons känslor och trots att filmen bjuder på tuffa, snygga poliskillar och terrorister som genomför en kidnappning är den befriad från snabba klipp, panoreringar och oneliners.

”Yaron, en ytterst vältränad polis, börjar långsamt ifrågasätta sina rigida värderingar” står det i Stockholms filmfestivals presentation av Policeman. Men är det verkligen det vi får se? Den tillknäppta regin och lite klumpiga betoningen av att Yaron är en alfahanne gör att det tar tid att komma honom nära. Och istället för att fördjupa porträttet växlar filmen spår efter en timme och följer istället en grupp medelklassungdomar som planerar ett terroristdåd. De vill göra revolution och omkullkasta det israeliska klassamhället. Inte heller här hinner man få ett tydligt grepp om karaktärerna innan de genomför en kidnappning av några rika affärsmän. Här blir också den nerskruvade realismen orealistisk. Lapid har helt dränerat skeendet på dramatik och både offer och kidnappare tycks ha vilopuls, trots att det är uppenbart att alla inte kommer att överleva dagen.

Allt för ofta i Policeman ser man manuskriptet lika tydligt som scenerna, och det blir sällan lyckat. När filmens kidnappning äger rum på ett bröllop, samtidigt som en av kidnapparna är förälskad i en annan som är förälskad i en tredje, och Yaron har tankarna på sin gravida fru när han förbereder sig för att attackera med insatsstyrkan, känns det konstruerat. Kanske vill Lapid säga att politiken och samhället är en spelplan för privata känslor. Kanske tyckte han bara att ett bröllop var en snygg förpackning. Hur som helst får vi inte veta vilket eftersom filmen slutar i samma tillknäppta anda som den förlöpt.

Styrkan i Policeman är inte personteckning eller komplexitet, utan den förtätning som ändå skapas med små medel. Lapid låter få skott ljuda eller slag utdelas i en film som kretsar kring våld. Detta våld har en ödesbundenhet som berör mer än de enskilda människornas öde. Ingen av dem som skildras tycks ha något val. Poliserna dödar terrorister utan att några alternativ skymtar fram. Samtidigt försöker medelklassungdomar förändra samhället med samma slags semiautomatiska pistoler. Nadal visar upp en värld där människors handlingsutrymme är starkt kringskuret av våld. Livet i Israel tillåter inte några improvisationer.