Tempot i filmen känns igen från Sidéns tidigare filmverk. Det är lugnt, registrerande och ändå suggestivt. Hon är en skicklig bildkompositör. Även om Sidéns konst genom åren har behandlat tunga ämnen finns det mycket humor i den, det är roligt på ett absurdistiskt Beckett-vis, ett lite burleskt förvridet Francis Bacon-vis. Eller, när Bepler dyker upp i en sekvens och muckar med en flygel som står mitt i en utgång. Det är roligt, man fnissar. Och tänker mycket, tankarna går. Till annan konst.

Jag tänker på Matthew Barneys Cremasterfilmer (som fanns att beskåda i sin helhet på Stockholm filmfestival 2003), inte bara för att Bepler har gjort musiken till de flesta av dem utan också för tempot och anspråket. Jag tänker också på Fia-Stina Sandlunds senaste film She’s blonde like me som behandlar arbetet inför en uppsättning av Fröken Julie som ska äga rum, i just ett konkret konstsammanhang, Venedigbiennalen. Kanske tänker jag också på Gossip av Colin Nutley. Man hör mycket, saxklipp i syateljén, dragkedjor dras upp, dröjer sig kvar. Man ser mycket. Man ser stora svenska skådespelare skymta förbi; Björn Granath, actor in sofa, stretchandes rösten, Ingvar Kjellson som sminkar sig med en bred målarpensel, Livia Millhagen som står, och väntar.

Curtain callers är gjord i två versioner som visas på två platser, nämligen på själva Dramaten och i en mer temporär lokal i Västra stallet, ett långt stenkast från nationalscenen, men än dock på Östermalm. Jag blir mer förvirrad av det än retad att känna att verket ges ytterligare en nivå, ytterligare en scenväxling. Kanske har det med logistiken att göra. Versionerna skiljer sig åt i den bemärkelsen att den som visas på Dramaten är som en vanlig film, enkanalig, och den andra är uppdelad i fem kanaler, det vill säga filmen sprids ut på fem monitorer som står bredvid varandra. Den som har tid kan prova att se båda, men väljer man att gå till teatern visas filmen före en föreställning (tidpunkter för visning av filmen finns på nätet).

Det behöver väl knappt sägas att det är en bra grej att Dramaten öppnar för andra konstformer än teater, som den har gjort de senaste åren i form av popkonserter och performance. Och att initiativtagarna till projektet, Mobile art production, på ett lyckat sätt tänker förbi institutonsgränserna. Eftersom verket berör många fält och däribland, som sagt, både teaterns och filmens fiktionsskapande beteende, blir det extra intressant att se filmen just i detta hus, då man själv sitter på den plats som är avsedd för publiken, för det mesta. Som Sidén säger själv, att som konstnär kan man alltid snacka, men det är något helt annat när publiken äntligen får betrakta verket.

Verket kommer även ut som bok, Curtain callers (The book), i början av 2012. Ännu en scen, ännu lite snack, men i ett gripbart hemmavänligt format. I ett utdrag ur en intervju i The book talar Sidén om olika stadier av en pjäs tillblivelse, om dess ritualer och sakrament. Fint. Som någonstans i filmen, med blixt; stillbilden av en hink med sprakande blombuketter, ståendes på ett trappsteg, vid sidan om.