I Pedro Almodóvars senaste film The skin I live in berörs teman som gjorts synonyma med spanjoren allt sedan Kärlekens matadorer (1986). Filmen är pepprad med referenser till kroppens kontroll över sinnet och jaget, men även till kroppen som själens fängelse. Aldrig har väl Almodóvar varit tydligare: låt dig inte luras av utsidan, könet är en konstruktion!

En av Almodóvars favoritskådespelare, Antonio Banderas, spelar den manliga huvudrollen och gör det så bra att han får mig att hoppas att han aldrig mer gör en engelsktalande film. Även den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, Elena Anaya, är fantastisk med en utstrålning som etsar sig fast på näthinnan.

Upptakten ger oss berättelsen om plastikkirurgen Robert som utvecklat en syntetisk hud, kapabel att skydda bäraren mot eld och andra yttre hot, så som insekter. Men ganska snart förstår man, inte minst genom den anspänning som byggs upp av ett ljudspår som hör hemma i thrillergenren, att filmen handlar om mycket mer. Även om utvecklingen inte är helt osannolik – vi har ju trots allt att göra med Almodóvar – vill jag inte förstöra upplevelsen genom att avslöja vad som egentligen visar sig ligga under ytan (huden?).

Sakta men säkert blottas historien, som trots återkommande hopp i tiden är lätt att följa. Som ofta med denna regissör blir jag uppslukad av hans täta driv, estetiska känsla och passionerade tilltro till sin egen vision.

Dessutom uppskattar jag hans känga till en samtida voyeurism. Samtidigt som kvinnokroppen dukas upp som ett visuellt smörgåsbord så är det inte för att avnjutas utan snarare för att hånfullt peka på åskådaren som lika lågt stående som filmens egna voyeurer, personer med tvivelaktig moralisk kompass.

Överlag är det en väldigt Almodóvarsk film. En film att placera in i ett konstnärskap som ytterligare en pusselbit i den stora Almodóvarfresken över kön, sexualitet och mental ohälsa.

Om man inte har gillat hans filmer tidigare finns det ingen anledning att gilla denna, men om man som jag alltid har älskat Almodóvars egensinnigt färgsprakande dramatik och svarta humor bör man självfallet se The skin I live in.