Därför blev nog få förvånade när en remake i David Finchers regi annonserades. När jag hörde den engelska titeln The girl with the dragon tattoo blev jag dock mycket besviken, eftersom jag verkligen uppskattade Stieg Larssons kraftiga kritik mot ett patriarkalt system.

Men Fincher gör mig ändå inte besviken. För på sätt och vis är hans version mer politisk än den svenska förlagan, i alla fall när det kommer till att formulera en kritik mot ett nationellt hyckleri – om diskrepansen mellan yta och innehåll.

Bakom perfekta designerhem och stämningsbelysning döljer Finchers Sverige ett mörkt spöke i källaren. Genom att skala bort och renodla lyfter hans version fram inte bara nämnda patriarkala strukturer – som dessvärre fumlas bort någonstans mellan Salanders och Blomkvists sänghalmstumlande – utan framför allt ett Sverige som brottas med en självbild vi inte vill kännas vid.

Denna, vill jag påstå, rör inte bara ett förflutet. Det räcker att läsa Niklas Orrenius rapport från Malmö (DN Kultur, 13/12) eller göra en snabb överblick av en del av den svenska bloggosfären för att förstå vilket spöke det handlar om.

Precis som hemligheten med Harriet Vangers försvinnande så lurar en förskräcklig familjehemlighet bakom det perfekt avlutade och arrangerade möblemanget.

Kanske behövdes det en blick utifrån för att verkligen se huvudstråken i boken och i Stieg Larssons gärning. Hans outtröttliga kamp för att belysa den inhemska fascismen och nazismen genomsyrar både filmens driv och estetik.

Färgskalan, intensiteten och det lysande hantverket stavas Fincher, men för den som väntar sig förvridning och överraskning finns föga. För att vara Fincher (som bland annat gjort seriemördarthrillers som Seven och Zodiak) känns filmen osedvanligt konventionell.

Men så håller den sig trogen till boken. Det är en acceptabel kompromiss och en värdig version. Och så är det en ruskigt välgjord film också. Det räcker lång väg bara det.