På Uppsalas konstmuseum ligger gröna militärkläder i en hög mitt på golvet på slottets fjärde våning. En gammal skolbänk, en symaskin och målningar på soldater omger högen. I kväll, onsdag, ska konstnärinnan Natasha Dahnberg tillsamman med Svetlana Kovalenko framföra en performance i anslutning till utställningen Min soldat. Med hjälp av den gamla symaskinen som låter som en kulspruta när den avfyrar sina stygn och de begagnade militärskjortorna ska de illustrera krigets och fredens eviga kretslopp.

– Titta, här har någon sytt ihop skjortan precis i höjd med hjärtat, säger Natasha Dahnbeg när hon visar mig ett av plaggen från högen på golvet.

Omkring 1 000 personer om året, eller 10 000 sedan kriget började. Ungefär så många frivilliga svenskar har tjänstgjort i Afghanistan för att, enligt uppdraget, ”upprätthålla freden” i landet. Genom filmade intervjuer med fyra av dessa svenskar hoppades konstnärinnan finna svaret på frågan ”varför” man vill åka till Afghanistan i militäruniform.

Hon talade med soldaterna innan de lämnade Sverige, målade dem under tiden de var borta för att bearbeta oron och intervjuade dem igen när de återvänt från kriget ett halvår senare. Innan de for fick var och en av dem fylla i detaljerade uppgifter om hur de ville att en eventuell begravning skulle se ut. Vilka färger som skulle användas, vilka blommor, vilken musik. Allt samlat i Vita arkivet.

– Det var svårt när de väl hade åkt. Jag läste tidningen varje dag och hoppades att inget skulle ha hänt dem: inga nyheter – goda nyheter.

Christer, 29. Karolina, 20. Gro, 46. Henrik, 42. Alla med personliga anledningar att åka. Natasha Dahnberg påbörjade projektet i maj 2010 men under resans gång blev svaret på frågan ”varför” allt mer komplex.

– Några kanske ville bli självständiga från sin familj och ta klivet ut i vuxenvärlden, andra ville ständigt ha större utmaningar, öka värdet av sin cv eller få ”personlig utveckling”. Alla uttrycker också en vilja att hjälpa människor, vare sig det kommer på andra eller femte plats.

Utställningen upptar fem olika rum som sluts i en cirkel. I det tredje rummet är det släckt. Vita skärmar täcker de fyra väggarna och i mitten står två stolar. En projektor visar filmen av de intervjuade soldaterna. Två personer upptar två olika dukar åt gången: en är från den svenska Isaf-styrkan och en är före detta rysk militär som tjänstgjort i kriget i Afghanistan på 1980-talet. De presenterar sig själva, berättar om sina åldrar och frågar varandra varför de valt och väljer att åka dit, vad de har för förväntningar och vad de har för erfarenheter. ”Är du rädd?” ”Nej... Jag tror inte att jag skulle göra ett bra jobb om jag vore rädd”. ”Håll inte på med det här. Du kommer ändå inte att fatta något.”

I utställningens sista rum visas intervjuerna med soldaterna när de återvänt till Sverige i november 2011.

– Sönderbitna naglar, viktnedgång, ögon som sitter djupare i sina hålor... Jag tror att de kan ha blivit besvikna, helst de yngre. Det var kanske inte som de trott att det skulle vara, säger Natasha Dahnberg.