Enligt museet definieras vikinagtiden till 790-1066 e. Kr. Fokus i utställningen ligger på Sveriges västra kust, och de flesta av objekten som visas kommer också från detta geografiska område.
 Utställningen är inte provokativ – ingenting ifrågasätts, ingenting sticker ut. Det gör det svårt att peka ut vilket teoretiskt perspektiv utställarna har; det är lättare att se vad de inte har för perspektiv. Bland annat har det färgat utställningen att Sverige i dag inte ser sig som kolonialisatörer, då något postkolonialt perspektiv överhuvudtaget inte existerar. Det nämns alltså inte något om härjandet och övertagandet som skedde runt om bland platserna som vikingarna reste runt bland.

Men det tas ändå ställning, vill vi hävda, främst genom att inte ta ställning. Att totalt utesluta kvinnornas roll i vikingarnas historia är ett tydligt ställningstagande då det innebär att totalt förbise hälften av dem som förde historien framåt.

 En viktig fråga att ställa sig är vilken typ av kunskap som möjliggörs respektive omöjliggörs i utställningen. Vi konstaterar att skolelever ofta tillgodogör sig historiekunskap genom museibesök, men att de mera sällan får med sig redskap för kritiskt tänkande eller källkritik. I dagens svenska skola uppmuntras knappast kritiskt tänkande, och om inte heller museet uppmuntrar detta blir det som presenteras på utställningarna en oemotsagd sanning.

I själva verket är all historieskrivning – och all typ av kunskapsproduktion – färgad av värderingar, och det har alltid har skett ett urval av vad som ska lyftas fram i utställningar. I boken Makt och försörjning (2003) tar Susanna Hedenborg och Ulla Wikander upp påstående att historia är det som hänt i förfluten tid. De menar att detta på ett sätt är ett riktigt påstående, men samtidigt helt felaktigt; allt som har hänt blir inte historia. Det vi pratar om som historia är urval och sammanställningar, förkortningar och tolkningar. Tolkningar som ser olika ut beroende på vilken frågeställning eller tes historikern haft med sig när denna började leta i det förflutna (Hedenborg & Wikander 2003:12).



Oavsett om valet att utelämna vissa berättelser, eller delar av berättelser, ofta sker omedvetet får det alltid konsekvenser. När det dessutom handlar om en av de permanenta utställningarna på Göteborgs Stadsmuseum kan man ställa höga krav på medvetenhet om vilka berättelser som historiskt sett framställts som normativa och vilka som osynliggjorts eller utmålats som avvikande. Man bör också kunna ställa krav på att museet uppvisar en transparens när det kommer till vilka urval som har gjorts och varför. Det är också viktigt att fråga sig när urvalen har gjorts, det vill säga i vilken kontext utställningen gjordes. Den tid som utställningen skapades i säger naturligtvis också mycket om vilken historieskrivning som blir rådande i utställningen.

En text på utställningen talar om att vikingatiden romantiserades mycket under 1800-talets nationalromantik, och att vikingatiden inte heller fanns som ett begrepp eller definierad tidsperiod förrän då. Vi anser att bilden som visas upp på museet fortfarande är väldigt romantiserad, utan att det nämns. 

I utställningen om vikingatiden har våldet fått en given plats, men utan att det problematiseras. Vikingarnas vapen visas upp, men vad de gjorde med sina vapen tonas ner. Krigsbrott, våldtäkter och kidnappningar på de resor de företog sig nämns överhuvudtaget inte.  

Den bild som målas upp är att vikingarna i första hand är ganska snälla handelsresanden, som dessutom månar om sitt yttre. Detta innebär att utställningen bortser från hur illa vikingarna faktiskt behandlade folk i de länder de reste till. I de texter på utställningen som ursprungligen kommer från vikingatiden finns beskrivningar av blod och smärta, i motsats till de övriga utställningstexterna. Detta kan ses som ytterligare ett sätt att inte utmana, eftersom en våldsromantiserande skildring av vikingarna skulle kunna ses som farlig eller obekväm. Inte minst med tanke på att bilden av vikingatiden ofta har starka nationalromantiska drag, och inte sällan får en symbolbärande funktion i nationalistiska eller nynazistiska rörelser.



Det finns enligt oss ett motstånd hos utställaren/museet att visa en helhetsbild av vikingatiden. Vi tycker att för mycket fokus ligger på den grupp individer, eller män, som varit ute och rest, och vi anser att för lite av de ickeresandes historia finns representerad i utställningen. Den enda målningen som finns med i utställningen bekräftar denna bild. Bilden porträtterar uteslutande starka, medelålders, vita män ute till sjöss på sina skepp.

Under vikingatiden var åkerbruk och boskapsskötsel de viktigaste näringarna, men sett till sin helhet får utställningen en att tro att alla var vikingar under vikingatiden. Säkerligen var ekonomisk och social situation, det vill säga klasstillhörighet, faktorer som påverkade ens möjliga karriär som viking – vilket inte tas upp i utställningen. Här kan en koppling göras till Den nationella väven (2010), där Lisbeth Lewander pekar på att den normativa upptäckaren är man, vit, rik, smart, rationell, frisk och medelålders (Jansson, Wendt och Åse, red. 2010: 210).

Sverige har också en förhållandevis liten mängd kust sett till sin övriga storlek, vilket medförde att geografisk plats var avgörande för huruvida en man kunde bege sig ut på vikingafärd. Dessutom finns det en rad andra maktordningar som osynliggörs i denna normativa berättelse, maktordningar som till exempel handlar om sexualitet eller funktionalitet.

 Vi anser att de som byggt utställningen medvetet gjort ett urval av historien, ett urval som vi känner igen sedan tidigare. Det som visas är detsamma som vi lärt oss under historieundervisning i skolan.

När skolelever besöker museet – i det här fallet utställningen om vikingatiden – möts flickorna av en värld där de inte finns representerade över huvudtaget, eller i bästa fall som undantag från den manliga normen. Vi konstaterar att kvinnan målas upp som antingen en accessoar eller något man hänger accessoarer på. Vikingarna gav sina hustrur dyra smycken för att andra skulle se hur hög status de själva hade. I texterna står det att nordens kvinnor hade hög ställning i samhället om de var gifta med förmögna män.

Vidare nämndes många män vid namn i utställningen, men nästan inga kvinnor; nämns de är det i anslutning till ett giftermål. När kvinnor berörs i utställningen är det med andra ord alltid i relation till männen. Samtidigt står det att vikingatidens kvinnor hade både arvsrätt och rätten att äga land. Därmed, skriver utställaren, hade dessa kvinnor det bättre än "sina samtida systrar" i andra länder. Detta ser vi som ett sätt att konstruera den svenska självbilden och befästa Sverige som Jämställdhetslandet med stort J.



Den absoluta majoriteten av utrymmet i utställningen ges beskrivningen av ekonomi och mäns arbete i det offentliga. Vad kvinnor och barn gjorde läggs ingen vikt vid. Kärlek, känslor och familjeliv framställs överhuvudtaget inte. Däremot åskådliggörs släktband i form av ett släktträd som visar på ingifte. 

Språket i texterna på utställningen visar på värderingar vi har i dag, men som den tidens människor inte nödvändigtvis hade. Till exempel nämns det att guden Frej var "gift" med sin syster Freja under en tid. Att i dag vara gift med sin syster är som bekant inte ett acceptabelt beteende, men hur normerna kring detta såg ut på vikingatiden framgår inte i utställningen.

Ett annat exempel på hur dagens normer har påverkat utställningens texter är hur gudinnan Freja beskrivs. Det görs till exempel en poäng av att hon hade en beryktad sexuell aptit och levde med "en rad olika män". Författarna Fanny Ambjörnsson och Janne Bromseth skriver i boken Livslinjer (2010): “Vårt förväntade livslopp innehåller bland annat ett heteronormativt förhållande.” I heteronormen ingår fler förväntningar på hur man ska organisera sitt kärleksliv än enbart att det ska vara en heterosexuell relation, till exempel att den ska vara monogam och pågå under en betydande tid, vilket Freja avviker från.



Alla utställningsobjekt har på ett eller annat sätt tillhört männen, såsom skepp, svärd, kammar, mynt och dylikt. De få föremål som finns med som använts av kvinnor är smycken som männen har hängt på sina fruar för att visa sin ekonomiska status, samt nyckeln till hemmet. Man kan fråga sig var alla de verktyg och objekt som man kan anta att kvinnorna använde sig av i hemmet och på gårdarna finns. I en text på museet får vi en glimt av just ett sådant verktyg då man beskriver en viking som kikar in i en “frustuga” där han får syn på kvinnor vid en väv. Men det är allt man får; en liten antydan till att det har existerat kvinnor.