Fria Tidningen

”Det blev inte någon frigörelse för kvinnor”

Alla vilda, om Birgitta Stenbergs liv med fokus på beatepoken under 1950-talet, hade premiär på Tempo dokumentärfestival. Efter visningen berättade Stenberg om filminspelningen och om sin syn på erotisk frigörelse.

De flesta har en bild av Birgitta Stenberg, utan att ens ha läst hennes böcker. Hennes utsvävande och okonventionella leverne har möjligen gjort henne mer namnkunnig än hennes litteratur, som förvisso till stor del skildrar just detta. Nu är hon i ropet med anledning av filmen Alla vilda, där Stenberg blickar tillbaka på sina erfarenheter som ung kvinna ute i världen.

Men eftersom det handlar om Birgitta Stenberg är det inte nostalgi som präglar filmen. Även när vi ledsagas 60 år tillbaka i tiden handlar allt om att leva i nuet.

Filmmakarna har valt att koncentrera sig på 1950-talet och samtiden. Att porträttera en människa som ständigt är på språng är ett av filmens syften, och man håller sig till planen genom att följa Stenberg i just rörelse. Författaren söker upp ett antal gamla flammor i Paris, Kalifornien, New York och Rom. De flesta lika torrt slagfärdiga som hon själv. Det är återseenden som är både uppsluppna, lite bittra och sorgsna, alltid frispråkiga. De diskuterar relationer, vilka val man tvingas till, äter glass, går på gayklubb, promenerar på stranden. Någonstans lurar förutsägbarheten; den gängse bilden av Birgitta Stenberg bekräftas utan undantag. Men själva mötena och samtalen har något väldigt okonstlat över sig som är svårt att motstå.

Premiären av Alla vilda förlades till dokumentärfestivalen Tempo. På festivalens sista dag, i söndags, följdes visningen av en frågestund med Birgitta Stenberg själv samt regissörerna Lisa Belfrage och Marianne Gustafsson.

– Att göra den här filmen var ju ett stort äventyr, verkligen, säger Birgitta. Tre år tog det oss. Det var väldigt roligt att bli tillfrågad om det här. Och så detta att kvinnor gör det.

På frågan vad hon minns starkast från inspelningen svarar hon:

– När det blåste kallt och de sa, vi måste ta om det här.

Den erotiska frigörelse som Birgitta Stenberg var en del av menar hon dock har kommit på skam.

– Det blev inte någon frigörelse för kvinnor egentligen. Vad är det för sätt att kalla skolflickor för horor, och grabbar som man ska mobba för bögar? Och all porr är ju gjord för män. Det är som att vi fortfarande inte har någon jämställdhet, det har vi inte, vi måste slåss för det där. Varje dag. Vi sitter fast i gamla mönster, och ger oss, och det är inte bra.

Filmen är en knapp timme, vilket förstås bara blir en skrapning på ytan. Men avgränsningen är också en fördel, minnena av och det fortsatt utlevande utanförskapet får en behövlig nedtoning. Det så kallade bohemlivet är så exploaterat att det knappast är i behov av ytterligare en klichéartad hyllning.

Birgitta Stenberg får också frågan om hon var medveten om beatförfattarna som ju verkade under samma tidsperiod, och i liknande anda.

– Jo, jo, Ginsberg, ja, mm... Bland andra, säger Birgitta menande. Det är klart.

Vi får inte reda på några pikanta detaljer, bara att många amerikaner höll till i Paris då och att Birgitta köpte sina första par jeans tack vare dem, och väckte stor uppståndelse på Kungsgatan iklädd detta plagg.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria