Hugo Cabret utspelar sig i 1930-talets Paris och handlar om den föräldralösa pojken Hugo. Han bor med sin försupne farbror och sköter urverken till klockorna på tågstationen Gare Montparnasse. Hugos enda arv från föräldrahemmet är en trasig människoliknande robot som fadern hittat och försökt laga.

Hugo är fast besluten att fullfölja faderns projekt. Men en dag blir han fångad på bar gärning när han snattar mekaniska reservdelar från en leksaksbutik. Den ilskne butiksägaren kräver att Hugo sonar sitt straff genom att hjälpa till att laga trasiga leksaker i affären. Under arbetet lär Hugo känna föräldralösa Isabelle som är butiksägarens fosterbarn.

Tillsammans lyckas de få tag på den hjärtformade nyckel som krävs för att väcka Hugos robot till liv. Roboten visar sig bära på en hemlighet som leder tillbaka till leksaksbutiken, Isabelles fosterföräldrar och filmhistoriens begynnelse.

Manuset bygger på Brian Selznicks barnbok En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret. Historien om den bortglömde stumfilmsregissören Georges Méliès liv är dock hämtad från verkligheten, vilket ger en extra dimension åt filmen.

Scorsese, som knappast gjort sig känd för barntillåtna historier tidigare, lyckas anpassa sig väl till sin nya målgrupp. Trots att historien utspelar sig i början av förra seklet tvekar han inte heller att använda modern 3D-teknik. Frågan är dock om det tillför så mycket.

Filmen innehåller få hisnande scener. Undantaget är när Hugo jagas iväg att gömma sig hängande ut från stationsklockans visare, som en blinkning till Harold Lloyds klassiska klockscen i filmen Safety last från 1923. Scorseses filmhistoriska utvikningar tenderar också ibland att dra ned tempot i filmen.

Barnskådespelarna Asa Butterfield och Chloë Grace Moretz sköter sitt jobb utan att briljera. Ben Kingsley, Jude Law och Christopher Lee klarar sig också utan anmärkning. Det är bara Sasha Baron Cohens grovt karikerade tågstationsinspektör med benprotes som hackar.

Slapstick-humorn när han jagar föräldralösa barn fungerade kanske på Charlie Chaplins tid, men här känns den bara gammaldags.

De detaljerade scenografierna, kameraåkningarna och visuella effekterna som filmen fick Oscars för imponerar förstås. Liksom Scorseses smittande passion för filmkonsten. En nyfikenhet att få lära sig mer om filmens första tid blir det bestående minnet av Scorseses historielektion.